Lite snöstorm. Hunden blåste nästan omkull och verkade le lite finurligt åt naturens gormande. Jag vaknade tidigt och gick och satte på vatten till kaffe. Men sen tänkte jag "äh, what the hell" och gick och somnade om. Ju mer blasé man är desto mer sover man. Jag undrar varför. Kanske är jag blasé eftersom jag är aktiv i den där andra världen. Trött och utmattad eftersom jag springer runt där så mycket, med konstiga djur som blir till människor och aprilskämt med saker som kastas över snödrivor i mars.

      Nä, egentligen är jag nog inte alls blasé, tänker jag. Egentligen är jag på den absoluta sprängningsgränsen, om jag hade tillåtit det. Egentligen finns där en bubblande, latent, väntande och vakande fascination och inspiration som pyr och pyr och pyr och väntar på rätt tillfälle. Blasé är att överleva. En överlevnadsinstinkt. Eller kanske snarare: en grund och förutsättning för att kunna producera med någon slags sprängkraft, med laddning, mer skärpa och eld och skarpt riktat tankevåld. För jag vet att det finns mycket som jag egentligen funderar kring, i bakgrunden, i skymundan från mig själv, bakom ögonlocken. Men jag är för trött för att spruta eld och plantera det perfekta fröet. För trött för att ägna mig åt dränerande inspiration.

         Jag vilar för att jag orkar inte nästla i alla trådar, skilja agnar från vete, lägga ut fiskenät på de bästa platserna, hitta de över fälten spridda  sötfrukterna. Nej, inte just nu. Det får vänta. Därför är jag blasé. Det är en metod. En ofrivilligt vald metod för att en dag, den rätta dagen, när skärpan finns där, kunna sitta ner och bättre se hur det står till med gyttret av påståenden och fall. Om jag skulle släppa fram allt  det där nu så hade jag blåst omkull på riktigt, inte bara nästan som hunden, utan på riktigt, riktigt på riktigt. Det räcker med vädergudarnas storm, tycker jag.

Eller nej. Allt det där tjafset är nog mest en bortförklaring. Jag skall skärpa mig.