Jag sov och sömnen var tung som bly: absolut tjock, inkapslande. En känsla av att vara någon helt annanstans, en känsla av att vid uppvaknandet komma till en helt ny värld, stigen ur en natt som man inte vet någonting om, en natt som man legat i under många timmar, men som man ändå inte vet någonting om.  Nätterna vi kallar drömlösa är givetvis egentligen fulla, sprudlande, absolut livaktiga, tätbefolkade: där händer allt som kan och inte kan hända.

        Ett gränslöst händelsespektrum.

Ett händelsespektrum med händelser som händer, och som inte blir ointräffade, ogjorda, ohända, bara för att vi inte minns.  Även om vi inte minns vart så vet vi att vi har varit på utflykt, att vi rest. Även om vi inte minns vem så vet vi att vi träffat någon, en okänd man eller kvinna som i drömmen kan ha varit en gammal bekant. Även om vi inte minns varför så vet vi att vi bråkat eller älskat eller blivit sams, att vi sett saker som inte kan ses, att vi hört saker som inte kan höras men som ändå låter. Även om vi inte minns hur så vet vi att vi förstått saker som inte kan förstås, att vi fört och hört omöjliga resonemang, att vi överlevt fall som inte kan överlevas.

        Vi minns inte men vi vet, vi vet att vi varit på den där okända marken och att saker hänt. Ändå blir vi inte rädda. Ända tar vi det med ro. Vi tar det med ro att flera timmar i våra liv är blockerade, glömda, kastade, omöjliga att restaurera eller rekonstruera. Vi vet att vi lider av absolut amnesi, att vi varit på okänd mark i en annan värld och återvänt men inte minns något , att vi inte minns något överhuvudtaget från  timmarna innan klivet över vakenhetströskeln. Ändå blir vi inte rädda. Vi blir inte rädda. Jag förstår inte varför vi inte blir rädda.