Morgonhjärnstormning, inget nytt under solen, really... men vafan:

Humanioras uppgift, bildande (relativiserande, ökad omvärldsförståelse, empati etc.), kritisk (självkritik, urskiljning etc.). Sker genom möte med alteritet, mäta sig med dået (relativisera, förstå samtid etc.), låta dået (främlingen, spåret etc.) skaka om nuet, som annars hotas att bli en absolut fast arkitektur. System och livsvärld, ingetdera är önskvärt i renhet, krävs ett spänningsfält osv. Även kritik kräver distans och inlevelse, ifrågasättande och empati etc. Behålla mellanheter. Obekväm uppgift enligt Ricoeur: ifrågasättande av samtid, öppnande av framtid genom fantasi, kreativitet, det är aldrig för sent för utopier? Ett fortgående, vi blir aldrig färdiga, aldrig färdigbildade (bildning är en särskilt utvecklad förmåga till lärande), den absoluta demokratin kan inte upplås i absoluthet, men vi kan sträva, det är i strävan som friheten och framsteget ligger. (En absolut demokrati måste därtill per definition vara förtryckande: alla måste vara med på leken, det får inte finnas några som helst öppningar för feltramp). Svår fråga om de västerländska värdenas universalitet, är kritik sekulärt? Tänk ex. Muhammedkarikatyrerna: krock mellan yttrandefrihetshävdelse och religiös övertygelse. Måste det alltid finnas plats för kritik?

In any case... fantasin: kan även bli en självdestruktiv profetia (Vargmannen). Kritikens avigsida: då den görs absolut och bulldozer-artad. Sammanhänger med "kanske"ts natur: det möjliga kan alltid bli omöjligt, och vise versa.  Extremsidan av ifrågasättande av det förgivettagna. Självritik/reflexivitet som konverteras, görs absolut inåtvänd. Tvångsmässigt ifrågasättande. (Var går gränsen mellan ifrågasättande,, misstänksamhet och paranoia?). Blockering av gästvänlighet: stöld/kidnappning av gästen (spår, främling) då denne (pga. urspårat ifrågasättande m.m.) inte längre förmås ta emot och ge effekter. Fantasin om risken för att den andre inte anländer blir självuppfyllande, verklighet. Destruktiv vs. konstruktiv fantasi: skapa eller blockera. Den tvångsmässigt ifrågasättande har pga. obehagliga omständigheter, som kanske inte ofta är där men som kan vara där, blivit en diktatur, en frusen värld - tvingas fängsla den andre (spår, främling) och behandlar alla andra andra på samma vis. Murar in sig själv. I vanliga fall blir värden sig själv i mötet med gästen, här blockeras gästen och värden blir sin egen fånge. Kontrast mellan inspiration/fascination/naiv tillägnelse och kritik? Vargmannen visar att båda sidor måste finnas, om vi inte vill hamna i hans ställe? Hur möta en annan: först välkomnande och sedan ifrågasättande? "Ja, ja" före allt annat... även så i kritikerns letande efter brott (dekonstruktion, öppenhet och välkomnande av det som anländer/händer) - även så i relation mellan öst & väst: "ja", och sedan fråganden? Frågan som bekräftelse av den andres mänsklighet?

Now I lost myself.