Nostalgi är nog den mest behagliga av känslor. Hjärtgripande på så många vis. Kanske bedräglig, om man är fanatisk modernist. Men är man inte det, så är nostalgi fantastiskt, en fantastisk känsla.

      Jag drabbades starkt av den där fina känslan nyss. Ja, drabbades, överraskades. Det är just det som är så fint, att det bara händer, att man bara följer med, följer med de vackra förhistoriska minnesdjuren som plötsligt rusar in. Det finns sorg i känslan, saknad: men det är vacker sorg och saknad.

       Idag var det en promenad med hunden i skymningen som lät mig drabbas av den där käslan. Vi såg en rosaröd solnedgång från en höjd i en skog. Luften var kall men luktade begynnande vår, fuktig jord. Gatorna låg tysta och stilla, för en gångs skull. Strödda lampor och lyktor på kyrkogården, rosalila himmel, hussiluetter.

         Jag hade glömt hur mycket skymningar påverkar mig.  Särskilt  mellanårstidernas skymningar. De är lite som blanka blad mellan kapitel, tänker jag. Blanka blad som öppnar upp, mot  förflutenheter, låter känslan av de finaste av stunder rusa in  igen. Kan man annat än hänföras när man ser de stora minnesdjuren springa fram, med uppspända fjädrar och putsad päls?

Vi hade kunnat fortsätta promenera i en evighet i den där mellanvärlden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...