Att gå hem - men på fel sätt. Hur pretentiöst är inte det på en skala?  Så är det i alla fall för mig, ofta, verkar det som. Dekorationerna tar över scenen. Fina växande krumelurer som gillas men som börjat generera "men". Jag tänker att jag antingen måste klippa av några av navelsträngarna till dekorationshavet, eller följa dem hela vägen över, till en annan strand. Tyglarna har blivit så lösa att hästen springer av sig själv, på något vis. Skall jag strama upp och tämja eller skall jag följa med, till en annan plats? Det är nog den andra strandens  röst som känns mest lockande.

"Att gå hem". Ett ganska talande uttryck egentligen. Det handlar väl kanske delvis om att ha rätt tankar om inredning, om gardiner och spis och kök och soffa, om mattans struktur och vikten av ett vattentätt badrum. Att ha på sig kostymer som matchar: som matchar men som samtidigt, i bästa fall, tillför något. Något lagom litet; en spännande detalj, en särskilt knapp, strumpor som sticker ut, en annorlunda arom. Då blir det ultimat. Då får hemmet något nytt att leva och spinna vidare på, utan att för den sakens skull anta LSD-karaktär, så att säga.

Mitt problem är nog att jag försöker komma in i fel jävla hus. Och jag vet inte ens var det där mystiska huset som jag försöker komma in i ligger. Big fail där liksom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...