"I am afraid of my own happiness" har jag någonstans läst att någon skall ha sagt eller skrivit någonstans någon gång. Jag förstod ingenting då, och kanske har jag inte heller förstått någonting nu. Kanske finns det inte ett sätt att förstå.

Lyckorädsla alltså.

Ett lyckans monster.

Det finns nog ett sådant. Det finns nog ett lyckans monster. Och jag tänker att det är den alltid stundande förlusten - lyckans slut - som är det monstret.  För det är ju omöjligt att inte veta, att den kommer ta slut, att lyckan har ett slut, att den är och måste vara ändlig, att den föds för att dö. Är då inte  lyckan också ett alltid redan begynnande sörjande? Färdas den någonsin utan en skräck, utan en obehagligt oundflyelig vetskap om slutet som stundar, som alltid måste vara stundande? Måste inte lyckan vara allt detta samtidigt; en sorg och en vällust, en eufori och en rädsla? Är den annars verklig?

       Skulle det vara lycka man kände, om man inte samtidigt kände gryende sorg? Jag tror inte det. Och jag tror att det enda man kan göra är att  hålla undan den alltid stundande nostalgin och sorgen tills det inte längre är möjligt. När de provisoriska fördämningarna släpper och sorgen rusar in vet man att lyckan man kände var en verklig lycka; eftersom den inte längre är kvar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...