Jag är yr idag och funderar på varför man skriver, framför allt varför jag skriver, och varför jag skriver här, på internet, där det egna rummet korsar det offentliga. Hybris, uppmärksamhetsbehov, pretentiöst. Eller? Jag äcklas av mig själv, blir ännu lite yrare. Jag yrar.

         Ändå har jag det på känn, att där inte finns eller någonsin funnits någon som skriver eller skrivit utan att skriva för någon annan.  Där finns alltid en läsare, kanske en för författaren okänd läsare, men en läsare som författaren ändock riktar sig mot, en läsare utan vilken författaren aldrig kunnat skriva. Varför skrika i rymden? Varför skriva där alla är och alltid kommer förbli blinda?

Kafka bad sin bästa vän bränna alla hans böcker efter dödens inträde. Lyckligtvis bröt Kafkas vän förbundet. Och det var nog aldrig egentligen tal om ett egentligt förbund. Något i Kafka ville inte att böckerna skulle brännas. Då hade han tagit tändstickan i egen hand, långt innan döden. Kafka förmådde inte att göra detta, han förmådde inte att bränna sina ord, inte innan de nått sin läsare, en läsare de var ämnade och födda för. Kafka skrev för någon annan, för andra, för andra andra. Han ville inte att hans skrik skulle bli ett skrik i rymden.

Man skriver alltid för en annan. En annan människa, en annan generation, en annan grupp, ett annat släkte. Eller ett annat själv, en annan av sig själv, en annan i sig själv, ett ofött själv. Jag vet inte vem denne andre är för mig, men jag vet att där finns en annan, eller flera andra, som jag skriver för.

Fastän jag vet detta, att alla som skriver skriver för en annan, vare sig de gömmer sin skrift eller ber någon bränna det skrivna, fastän jag vet att ingen skriver endast för sig själv, helt utan vilja att bli läst av en annnan, så kan jag inte låta bli att känna mig äcklad, äcklad av att jag så uppenbart skriver för en annan, äcklad av att jag så uppenbart vill bli läst, äcklad av att jag skriver här och inte i en hemlig bok under en sten i skogen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...