I natt drömde jag om stora hästar och (inte lika stora) hundar som inte lydde mig. De löpte amok runt ett träd i leran i skymningen. Kontrollförlust, anar jag. Stora (och inte lika stora) djur jag behöver för att (över)leva, men som i denna skymning gör vad de själva vill.

Det finns många sådana djur här, i allas liv, i alla människor, för alla människor. Det finurliga är att vissa (lyckligt lottade?) människor inte inser att djuren är sina egna,  att de inte beror på oss utan på sig själva, att de kan börja röra sig på egen hand, att de en dag efter lång och naturligt trogen tjänst kan springa åt fel håll. Springa åt fel håll, eller springa bort för att inte återvända, för att förbli borta. Det ligger i naturens djurs natur att de kan bete sig onaturligt: att de kan krumbukta och frångå planen, att de kan svika, lämna de i beroendesituation ensamma.

Kusligt är det, när djuren försvinner eller flyr eller börjar röra sig märkligt orytmiskt. Alla dessa djur, som bär oss framåt, som hjälper oss, kan en dag göra just detta. Nyckeln till deras flykt ligger i ryttarens ficka. Nyckeln är ryttarens födda eller ofödda insikt att djuren är andra och inte beror på henom. Ger vi djuren den nyckeln kan de ta båten långt bort, till någon annanstans; kanske för att aldrig igen knacka på  vår dörr.  De andra är andra och kan utebli om vi tänker tänk om. Och det värsta är att vi inte riktigt kan leva, att vi inte kan leva på riktigt, utan dessa de andras knackningar, utan en plats på deras ryggar.

Tänk om...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...