I natt drömde jag om stora hästar och (inte lika stora) hundar som inte lydde mig. De löpte amok runt ett träd i leran i skymningen. Kontrollförlust, anar jag. Stora (och inte lika stora) djur jag behöver för att (över)leva, men som i denna skymning gör vad de själva vill.

Det finns många sådana djur här, i allas liv, i alla människor, för alla människor. Det finurliga är att vissa (lyckligt lottade?) människor inte inser att djuren är sina egna,  att de inte beror på oss utan på sig själva, att de kan börja röra sig på egen hand, att de en dag efter lång och naturligt trogen tjänst kan springa åt fel håll. Springa åt fel håll, eller springa bort för att inte återvända, för att förbli borta. Det ligger i naturens djurs natur att de kan bete sig onaturligt: att de kan krumbukta och frångå planen, att de kan svika, lämna de i beroendesituation ensamma.

Kusligt är det, när djuren försvinner eller flyr eller börjar röra sig märkligt orytmiskt. Alla dessa djur, som bär oss framåt, som hjälper oss, kan en dag göra just detta. Nyckeln till deras flykt ligger i ryttarens ficka. Nyckeln är ryttarens födda eller ofödda insikt att djuren är andra och inte beror på henom. Ger vi djuren den nyckeln kan de ta båten långt bort, till någon annanstans; kanske för att aldrig igen knacka på  vår dörr.  De andra är andra och kan utebli om vi tänker tänk om. Och det värsta är att vi inte riktigt kan leva, att vi inte kan leva på riktigt, utan dessa de andras knackningar, utan en plats på deras ryggar.

Tänk om...

Jag är yr idag och funderar på varför man skriver, framför allt varför jag skriver, och varför jag skriver här, på internet, där det egna rummet korsar det offentliga. Hybris, uppmärksamhetsbehov, pretentiöst. Eller? Jag äcklas av mig själv, blir ännu lite yrare. Jag yrar.

         Ändå har jag det på känn, att där inte finns eller någonsin funnits någon som skriver eller skrivit utan att skriva för någon annan.  Där finns alltid en läsare, kanske en för författaren okänd läsare, men en läsare som författaren ändock riktar sig mot, en läsare utan vilken författaren aldrig kunnat skriva. Varför skrika i rymden? Varför skriva där alla är och alltid kommer förbli blinda?

Kafka bad sin bästa vän bränna alla hans böcker efter dödens inträde. Lyckligtvis bröt Kafkas vän förbundet. Och det var nog aldrig egentligen tal om ett egentligt förbund. Något i Kafka ville inte att böckerna skulle brännas. Då hade han tagit tändstickan i egen hand, långt innan döden. Kafka förmådde inte att göra detta, han förmådde inte att bränna sina ord, inte innan de nått sin läsare, en läsare de var ämnade och födda för. Kafka skrev för någon annan, för andra, för andra andra. Han ville inte att hans skrik skulle bli ett skrik i rymden.

Man skriver alltid för en annan. En annan människa, en annan generation, en annan grupp, ett annat släkte. Eller ett annat själv, en annan av sig själv, en annan i sig själv, ett ofött själv. Jag vet inte vem denne andre är för mig, men jag vet att där finns en annan, eller flera andra, som jag skriver för.

Fastän jag vet detta, att alla som skriver skriver för en annan, vare sig de gömmer sin skrift eller ber någon bränna det skrivna, fastän jag vet att ingen skriver endast för sig själv, helt utan vilja att bli läst av en annnan, så kan jag inte låta bli att känna mig äcklad, äcklad av att jag så uppenbart skriver för en annan, äcklad av att jag så uppenbart vill bli läst, äcklad av att jag skriver här och inte i en hemlig bok under en sten i skogen.

Sover för lite och dricker kaffe med socker.

Återser bekanta från urtiden och tänker att Vargmannen nog blev så märklig som han blev på grund av ett kritiskt självreflekterande tänkande gone bad. Undrar var gränsen går mellan kritik, misstänksamhet och paranoia. Tänker att kritik gone bad kan spärra vissa viktiga vägar som annars är fruktsamt öppna.

Blir lite rädd.

Undrar varför alkoholister får så smala ben.

Tänker på den unga människan som i ett program om unga människor frågade varför unga människor mår så dåligt idag. Intalar mig att det är fel att tänka "ryck upp er". Antar att det är rotlösheten och bortskämdheten som är problemet. Tänker att när man är riktigt hungrig tackar man Gud för maten utan att känna sig konstlad och utan att ens egentligen tro på Gud.

Sitter bredvid en beslöjad kvinna på vagnen. Reser mig upp i god tid då hon börjar kränga på sig för att markera att hon skall av istället för att säga att "jag skall också av här" och sitta kvar.

Köper billiga äpplen och dyr mjölk.

Foten  sover.

Det är farligt för människor med stor hundvana att ha kläder liggandes i högar på golvet. Varje morgon vaknar de, människorna, och tror glatt överraskade (fast kanske egentligen mest sömndruckna) att högen är en hund.  Men högen är ju ingen hund.

Det samma gäller för hundar med stor människovana. Att ha sängar ståendes på golvet är inte att rekommendera. Då tror hundarna varje morgon, lätt sömndruckna och hund-iga, att det ligger en människa i sängen. Men det gör det  ju inte.

För ett ögonblick blir de sömndruckna Vana av med sin ensamhet. Men sen ser de att den bor kvar, att den sover jämte dem i sängen, bredvid dem på golvet.

Vaknade och öppnade mina ögon och tyckte att någon stod i rummet. En kvinnas ansikte syntes, för ett ögonblick... till dess att jag såg tavlan som både var hon och hennes bakgrund, hennes moder och fader, och hon. Varför har jag aldrig sett henne där innan, alla gånger jag vaknat och tittat mot henne, hennes tavla till bakgrund, hennes far och mor? Hon försvann snabbt och jag kommer nog aldrig kunna se henne igen. Hon var brungrå. Konstigt. För modern  är röd och fadern blå.

Jag drömde att jag fick låna en liten vit, långsam, kupolformad, skör bil av mamma. Den var lagom ofarlig för mig. Men den kunde inte köra genom lera. Vi fick köra runt.

Gick promenad med hund på kyrkogård. Hunden hittade något rött att gräva upp och slicka i sig. Det låg något rött under snön. Jag drog med honom därifrån.

Lånade Borges. Läste om blindhet, om att inte kunna se ord, lyssnade på Joanna Newsom. I bakgrunden såg jag en döv kommunicera med en annan döv. De gör roliga miner, de döva.

Missade Gud med 30 sekunder. Men det var nog lika bra. Jag hade inte hunnit duscha. Man kan inte möta Gud smutsig. Den andra guden kommer slänga mig ner i helvetet sen. Avgudadyrkare är jag visst.

Kokade torkade kikärtor. Ett vitt skum kom från dem. Jag tog bort det.

Mjölken är slut.