Slitenheten i mig. Den har det gott nu. Slitenhetens Djur. Den göttar sig. Solen  gömmer sig under disigt molntäcke och säger "undergång". Men nu har jag åtminstone kommit hem till kaffe, och jag sökte nyss på ordet "obestämbar" i Libris och fick två träffar: Dalmasen (1926), Nils Oliver Johansson och Östra stambanan, kartografiskt material (18??).

I dalmasen och i östra stambanan finner vi alltså den svenska obestämbarheten. Det enda som slipper undan alla händer som försöker greppa, alla idéer som försöker ringa in. Det är: en dalmas som slingrar över stambanan som slingrar i österled.  Slingeri slingeri snok.

Vad är det om inte poesi?

Jo, det är ännu ett utmärkt exempel på hur märkligt Libris sökfunktion fungerar.

Nattpromenad med Djuret. Jag försöker visa honom lysmaskarna, jag hukar jämte honom och pekar, men han bara fnyser och undrar. Vi möter en lång ensam man i mörkret och jag får för något ögonblick undra "är det slut nu?". Men han passerar oss tyst och spöklikt i natten. Molnen är rosa och Karlavagnen är någonstans ovanför oss, och hörs i Sveriges Radios tappning i mina öron. En finlandssvensk kvinna ringer in och berättar att hon i egenskap av spaltgom-barn blev tystad och undangömd i garderob av sina föräldrar. Skamfull avvikare. Härom dagen började Djuret, som aldrig annars skäller, skälla ut en pensionär som gick väldigt långsamt. Skrämd av en annorlunda takt. Som ett djävulsintervall i människoskepnad.

Ett glapp

Djuret är svart och försvinner då och då in i skuggorna. Jag försvinner själv en stund: trots att jag burit samma kläder i circa en vecka (!) glömmer jag helt och fullt och absolut bort vad jag har på mig. Minnet görs blankt och i mörkret kan jag inte se efter. En märklig känsla. När jag känner på min tröja för att minnas vad det är, vad det är jag bär, känns den helt främmande. Vad är det jag har på mig? Frågan förblir i några några långa sekunder obesvarad, tills minnet slutligen kommer åter.

Sedan kommer vi hem och somnar och jag drömmer om sabotage, skräp och att mina ögon blir konstiga, bruna ringar kring pupillen.

Jag kom nyligen att fundera på snällhet, på snällhet som blir till hemskhet, på snällhet som en dygd, på snällhet som en ofarlighet. Är det bara jag, eller har ordet "snäll" allt mer börjat användas för att beteckna något negativt? En konstutställning kan vara "snäll" - men det innebär då inte att den är givmild eller duglig: det innebär istället (som alla vet) att den är menlös, grå, platt, tråkig. Att den inte utmanar och således inte ger något.

Därför googlade jag, nu nyss, på ordet "snäll" - och såg till min stora förvåning att det tredje sökresultatet bestod i frågan "Är du för snäll?". Snällhet som problem alltså, som last - eller till och med som sjukdom, som psykisk störning. På sidan listas "symptom" på denna märkliga åkomma. Bland dessa finnes att den sjuke förmodligen finner att vänner och bekanta inte visar uppskattning, hur snäll man än är, att de tar en för givet, att man ger alla allt men sedan  "inte ens blir bjuden på inflyttningsfesten". Är det bara jag som frågar mig: Ligger verkligen problemet hos den snälle? Är det verkligen den sällle som är "sjuk"?

Ja, jag vet: det handlar om måtta, om lagom, om rim och reson. Alltid är det så. En värld av total snällhet, av total uppoffring, av total undergivelse inför varann, skulle vara en våldsam, tam, låst värld - utan öppning till förändring, utveckling, fortskridande, nyskapande. Det vore en förstelnadhet, vek och blek. Men denna idé om extrem snällhet som sjukdom, ja, den är ändå märklig. Man anar en ny våg eller tendens bakom kulisserna: individen skall vara stark och försvarare av sig själv, stolt bärare av stor integritet, bärare av vilja till självförädling och egen vinning, av ickeuppoffran. För det vore ju hemskt, väldigt hemskt, om vi gav upp våra jag för andra, om vi slutade kretsa kring våra egon och vår egen jakt på lycka, för att istället gå upp i någon annan. 

Jag tänker på idén om att Gud eller Den Andre uppenbarar sig eller lever i den mellanmänskliga relationen, i relationen mellan ett Du och ett Jag, och jag undrar om denna rädsla för att gå upp i någon annan bottnar i en rädsla för något ickesekulärt. Lämna inte dig själv, sätt inget högre, var din egen herre. Den som stör detta måtto mest och starkast, än idag, är Barnet. Och så har även föräldrarna börjar gnälla över att "Jag har ingen tid för mig själv, numera. Jag har tappat bort mig själv, numera. Jag är inget annat än förälder, numera". Man sörjer ett förlorat jag. Och att leva genom barnet, att sätta barnet framför, att rädda barnet innan man räddar sig själv - vilken skräck! Vilken fruktansvärdhet! Vilken sjuklig snällhet! Vilken last!

Intressant nog verkar ordet "snällhet" till en början, enligt Svenska Akademins Ordbok, ha betecknat "snabbhet" (jmf tyskans schnell) och "duglighet" eller "skicklighet".

Från duglighet till sjuklighet alltså, så kan det gå...

Förlåt mig. Min hjärna sover nu på sommaren, och jag får lite ont i hjärtat när jag inser att jag tillåter den att göra det. Men när hjärnan ligger still och stel vill mina ben vandra. Och det får de gärna göra. Nomadisera kan jag. Jag inte bara kan - jag kan inte låta bli. Särskilt inte ute hos mina föräldrar i Kareby. Titta på mina nattnomadismbilder och ni förstår varför.

Ty som törnrisets knastrande under kitteln, så är dårens skratt.

/Predikaren 7:7

Skrattet och dårskapen: hör de inte ihop på något vis? Ligger det inte ett dåraktigt skratt latent i oss alla, redo att fara fram och ut dagen då hopplösheten stirrar rakt igenom oss? Ett slags befriande, förlösande skratt, uppfiskat av den verklighetens absurditet som ständigt pockar på vår uppmärksamhet? Ett skratt som det enda möjliga svaret på verkligheten då den visar sitt rätta, absurda jag, då den plågar oss och tar ifrån, då vi förlorar och tappar, då vi mister kontrollen och inser att den enda evigt tillgängliga bearbetningen är just skrattet...

       Vi skrattar (även?) åt parodier och satirer, lustiga olyckor och barns och djurs absurda läten och rörelser. I humorn ligger nog en slags terapi. Den tillåter oss att omvandla lidandet och märkligheterna, bristerna och smärtorna och sorgerna, till scener vilka vi kan förlösas av - alltid med en slags uppgivenhet, eller i en bearbetning av en uppgivenhet. Hur många skratt är helt utan inslag av uppgivenhet?

Om några veckor kommer du kunna skratta åt det

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta

Alltid något bitterljuvt. Dåren som skrattar av uppgivenhet, inför verklighetens absurditet, finns nog i allas våra bakhuvuden. Han skrattar tyst innan vi skrattar högt. Skillnaderna består av punkter på en skala. Dåren är absolut hängiven och känner sig förlorad: skrattet är en sista utväg. Han är förlorad i verklighetens märklighet och är således samtidigt fri. Han är lik den skrattande Buddha. Den som skrattar åt satirer och parodier, å andra sidan, skrattar för att återfå kontrollen, för att han eller hon känner att kontrollen finns i skrattet. Skrattet är allvarligt för de båda: det är en länk till en absurd och vild verklighet, en tråd som håller människan och vilddjuret fästade vid varann.

       Jag undrar när det första skrattet skrattades, och vad det tjänade för funktion där och då. Skrattades det av lättnad när en olycka avhjälptes i sista sekund? Skrattades det i en karikatyr av någon eller något, i en parodi och surrealistisk förvrängning av en irriterande person eller ett irriterande fenomen? Skrattades det i tanken på en absurd dröm?

        Skrattet i drömmen. Jag har undrat här tidigare om det finns humor i drömmar eller om humorn där är överflödig. Är drömmar allvarliga, är de bearbetande nog i sig själva, eller är de genomgående för absurda för att en särskilt skrattretande absurditet skulle kunna urskiljas? För mig finns det, har jag märkt, plats för humor i drömmandet. Jag slänger ofta ur mig ironiska kommentarer i mina drömmar - och de är roliga även i vakenheten. Samtidigt känns det som kaka på kaka att lägga ironi till drömmen. 

Hur som helst finns det något allvarligt i skrattet. Något livsnödvändigt. Något väldigt mänskligt. Något djupt. Något sorgligt. Något hoppfullt. Varför skrattar den skrattande Buddha? Skrattade han ett skratt blandat med tårar? Skrattade han inför sörjandet, inför insikten om allt ändlighet? Skrattade han åt människornas lönlösa och envisa strävanden? Skrattade han dårens skratt?

Mitt undermedvetna är ofta ytterst pedagogiskt, övertydligt - som om det för sig självt ständigt muttrar "fattar du inte vad jag menar  nu, din lilla subba, så ger jag fan upp: jag kan inte bli tydligare än såhär..."

I natt spökade det. Mitt undermedvetna har uppenbarligen snappat upp detta att jag flyttat från en by till en stad, och att jag bor ensam numera. Men samma drama som utspelas i vakenheten utspelas inte i drömvärlden. Där är temat spökerier. Åtminstone i efterhand, via fabricerade minnen. Alltså. Jag säger i drömmen till mig själv, "men du minns väl hur det spökade när du bodde där? Ja, jösses vad det spökade, jättemycket spökade det, oj oj oj".

Och det gjorde det väl kanske också. Särskilt i drömvärlden. I alla fall nu i efterhand, när jag drömmer tillbaks.

Det finns alltid en underjord. Det är svårt att bestämma eller hitta tillfället då underjorden första gången framträdde i mitt drömmande, eftersom det finns så många fabricerade minnen - plötsligt kan x bestämmas ha funnits hos en sedan begynnelsen, och sedan är det så, helt utan "om" och "men". Men jag vill tro att jag vid flera tillfällen drömt om mörka, hemliga, smutsiga gångar under huset. Klaustrofobiskt. Få hittar fram, få vågar. Det finns en lucka på utsidan av huset, lågt ner, vid marken. Man måste krypa på jorden och tränga sig igenom. Huset blir som en grotta, smala gångar och branta stup. Men det går om man vågar.

     Mitt i denna natts poltergeistfenomen blev det tydligt hur nära vakenhetens sfär denna underjord finns. Osynlig och sällan märkbar, det är nog sant - men samtidigt alltid nära, alltid ett knappt stenkast bort. För någon gång i drömmen, under en lugn stund då sakerna i rummet inte flyttade på sig av sig själva, hittade jag en lucka i golvet. Sedan en till. Jag kan inte nu i efterhand skilja dem båda åt ordentligt. Men den ena var nog mörkare, igenvuxen på något vis. När man öppnade dem såg man ner Under. Endast det tunna golvet skiljer hemmet från underjorden: en stor, övergiven, vattenfylld sal.

Någonstans, kanske från den andra luckan, fiskade jag upp  smyckesföremål. De var circa en decimeter långa, svarta, lite slemmiga, gjorda av mjuknad metall. Associationer till puppor, döda skalbaggar. Vad de var nu var inte vad de hade varit tidigare. Då hade de förmodligen varit vacker glansiga, av stark metall. Men metallen hade mjuknat och blivit svart och slemmig efter all tid i underjordens vatten.

       Jag förstod att de kanske skulle kunna vara farliga, de där föremålen. Precis hur det var minns jag inte, men på något sätt och vid något tillfälle hade livet ovanför underjorden börjat bete sig märkligt i samband med alla spökerier. Så jag var på min vakt och testade de mjuka svarta smyckena på en hundmänniska, som var snäll, och som var med mig i mitt vakna hem. Han åt upp dem, verkade oberörd först. Men sen spydde han grönt och verkade må dåligt.

De svarta föremålen från underjorden är farliga för de vakna.

Jag minns inte hur det slutade. Men nu är jag Gud ske lov vaken, och kan se att saker inte rör sig av sig själva. Några luckor i golvet kan jag inte heller lokalisera. Men allt vad jag drömt finns nog ändå.