Så... där hände något. Jag drack vin med vänner och min inspiration försvann. Tanken är otrevlig, men kanske finns det en kemi i min hjärna, och kanske påverkar den mig mer än vad jag och du och han och hon och de andra vill låtsas om.

      Fast...

sen kom natten med  sömnen och drömmen, och jag vaknar med den där känslan, av att någon är saknad, att något gått förlorat.

Det är en fin känsla.

Och jag tänker på...

Förundran och, den rena hänförelsen som paralyserar kroppen. Och hur förundran, när den verkligen är förundran, sker inför ett Omöjligt som blivit Möjligt (ett under). Nu, här i detta, skaver också kansket, tvekan och ambivalensen, obestämbarheten. Undret har länge funnit trevnad i religionen, så - är vi nära något eller någon gudomlig(t)? Eller åtminstone en Annan av något slag? Kan ske. Förundran och en enträgen frustration drabbar (mig) inför det största av stora: berg och ogripbara naturscener, allt detta överdrivet och nästan kusligt vackra som man vill göra något med, trots att man vet att man aldrig kommer förstå vad. Lev och låt dö.

      Fast den mest annorlunde andre är nog (i) vardagen. Som när man en dag plötsligt ser - stolen (eller boken eller mattan eller väggen eller trädet) är sjuk, galen, fullständigt rubbad. Monstruösa ting, för fan! Undret sker endast där det är som minst möjligt. Att bli bergtagen av sina egna ögon, kanske. Att förtrollas av sin egen tå. Svårare och därmed verkligare, än att bergtas av ett ohyggligt troll i en sagornas värld där det enda egentligt onormala är normalitet. Om undret är möjligt är det inget under. Om kan ske't är möjligt är det inget kan ske utan ett ske! Det måste vara en överraskning, som i Helene Cixous saga om Vargen och... den andre:

Happiness is when a real wolf suddenly refrains from eating us. The lamb’s burst of laughter comes when it’s about to be devoured, and then, in last second, is not eaten. Hallelujah comes to mind. To have almost been eaten yet not to have been eaten: that is the triumph of life. But you’ve got to have the two instants, just before the teeth and just after, you’ve got to hear the jaws coming down on nothing for there to be jubilation. Even the wolf is surprised.

Fast nu kom ju dendär gästvänligheten också. Den som ofta blir för naiv men som ändå är så viktig. Lägg dig på rygg inför vargen, riskera ditt liv för den lilla chansen att du kommer överleva. För då har du varit med om ett mirakel. Öppna dörren för främlingarna, vilka de än är. Och fråga inte så mycket. Din röst är irriterande, den gnager sönder vad som skulle kunna ske. Var tyst och avvakta i din bergtagenhet, även fast du innerst vet, att det tysta avtalet "är jag snäll mot dig så är du snäll mot mig" inte gäller (och det är på gott och inte på ont som avtalet inte gäller - hade det gjort det, då hade vi alla allaredan varit besegrade i Snällhetens Våld).

       Så.... dogmatism och dess uppluckrande; via en för självet farlig gästvänlighet. Den farliga snällheten. Vi pustar ut om det visar sig vara ett lamm som knackat på dörren, trots att lammen är farligare än Vargen (varje lamm är en varg i fårakläder, varje mormor vill bita). I vardagen, som sagt, finns det märkligaste och det farligaste. Fast våra ögon kan inte se det. Vi är blinda inför det sjukaste som finns - att saker finns.

to be continued...

Djuret sov över och sover ännu, bredvid soffan. Sjusovare. Inte mig emot.

Det haglar vaga idéer om magisteruppsatsteman ur mig. Fast det är tunna trådar, de når inte särskilt långt och de går av halvvägs. För jag har dåligt tålamod och rädsla, jag vågar inte spinna vidare på endast en. Så, istället händer det att jag hoppar fram och tillbaks, från ett till fem och fem till tjugotre. Det hinner aldrig bli något vettigt av något.

Jag tänker på...

Självreflexivitet, denna öppnande och förlösande verksamhet, detta perspektiverande företag, detta frigörande företag. Ja, helt enkelt en öppnande rörelse, en avdogmatiseringsprocess. Eller? Det finns ju en avigsida också. Den som kommer när vattnet rinner över kanten och dränker. När det öppna, det tvivlande, det sönderdelande, när allt detta blir till en ny dogmatism. När öppnandet blir ett tvång utan förlösande: när friheten blir ett fängelse (Hej Sartre!).

Och jag tänker på...

Marken som dåren kanske delar med metafysikern. Ett visst tänk tvingar de båda att överskrida, åt olika håll och med olika konsekvenser, men ändock är det fråga om: att resa till meta-nivåer. Kunskapens träd på gott och ont; hur pendeln kommer falla låter sig inte förutspås.

Och jag tänker på...

Humorn och skrattet, som i ett första skede finns där, för att göra livet uthärdligt, för att bearbeta och släppa, för att öppna för fortskridande. Och skrattet som kommer sen, när Jobs sista barn dödats, när absurditeten i verkligheten tar över, så att humoristen förvandlas till en vansinnigt skrattande dåre. En dåre som står med ena foten i något heligt eller "sant"? En dåre som bakom ryggen har en skrattande Buddha? En dåre som skrattar åt samma sak som den upplyste, men som skrattar från en annan del av hörnet? 

Och jag tänker på...

Att ta en dusch. Jag gör det.