Plötslig inspiration - se på fan! Det blir mycket gästvänlighet nu framöver, och jag skall (tvärtemot vad Lagen (som inte finns men som ändå finns) om gästvänlighet säger) formge uppsatskroppen med ett relativt stort våld. En performativ uppsats, kanske. Hur som haver, tänker jag försöka leda mig in på gästvänlighet gentemot abstrakta gestalter: och det finns många (andra) som är abstrakta nog. Sömn. Förmåga. Dåren (hen är ju så belagd med symbolik). Bortgågna. Gengångare. Dåtidsröst.

Ja, fast jag måste förstås välja en eller två. Och sen skall jag välta vältra vältra mig i teori. I skillnaden mellan inbjudan och besök, där den förre kidnappar in i ekonomi och mindre hälsosamhet, och där den senare bär potential till revolution. I detta att nyckeln på något vis alltid ligger i gästens händer, att hen kommer om hen vill: och annars bara kommer på ett otillfredsställande sätt, på värdens villkor, via värdens våld. I detta att hemmet blir hemskt utan besök och utan annanhet-på-insidan (den finns alltid där, i allt som "är"). I detta att dekonstruktion är en villkorslös gästvänlighet: dekonstruktion är det som händer när den andra anländer, dekonstruktion är en öppenhet, att säga "välkommen in, vem än du är". I tveksamheten och kanske-heten som verkar på gästvänlighetens alla nivåer.  I min saga om Harald: budbäraren som kommer till värden, som åtrår och måste ha besök, och säger att "kanske någon nu är på väg, jag såg något i horisonten...", och hur Harald och Värden då kan fastna i en absolut kvävande tveksamhet, som gör gästvänlighet (och således överlevnad) omöjlig - så att det möjliga (det ofta förgivettagna) blir omöjligt. Där ligger nog mitt huvudspår för övrigt, i en ofrivillig (men alltid möjlig) blockering av förmågan att vara gästvänlig. Den som tappat denna förmåga blir då hemsk: hen blir en som vistas för mycket i hemmet, så att hemmet blivit kusligt våldsamt.

Så, nu har jag nästan ett embryo, eller nej, det var nog kanske en överdrift. Men jag har något, ett frö till ett embryo kanske. Eller åtminstone en (tillfällig) kraft att skapa mig något.

Djuret tror, tror jag, att jag försvinner när jag gungar på gunga. Och att jag sedan, som genom ett mirakel, återuppstår, när jag kliver av. Och att detta är värt att fira, med glada skutt och brett leende och öga glimtande av förvirrad uppsluppenhet.

      Vad är det du förstår att du inte förstår, kära Djur? Att jag är kvar men inte riktigt som mig själv? Att jag är nästan fortfarande där? Eller är det gravitationen du tänker på? Förstår du det som vi Människor glömt att vi borde förundras över: den underlighetskraft som håller allt på jorden på plats? Du borde kunna förstå det där, tänker jag, för du har ju en kropp som du navigerar, väger, balanserar - du kan detta med fysik för att; du är fysisk.  

Kretsloppet är fint, i vilket fall, för jag i min tur blir förundrad av din förundran, och jag firar med dig, med glada skutt och brett leende och öga glimtande av förvirrad uppsluppenhet.

Hurra!, för det förundrade Djuret (här jämte Hon är inte som de Andra).

Jag var uppe i natt, runt 05, för jag var livrädd. Mitt förnuft fick slåss länge, mot min allt för verkliga upplevelse av ett vidrigt hårigt väsen. Hennes smutsiga leende - ett hånflin - och klumpiga, tunga kropp... jag var tvungen att skaka av mig henne. "'Är hon här? Hon var väl verklig...?". Verklig och, så pass starkt närvarande att jag tvangdes konstatera, en stund, att - "Nej, den här skolan som säger att allt i drömmandet stammar ur (under)medvetandet, utan inverkan från något utanför: den har fel, den är blott en fluga. Hon var verklig. Jag fick besök från något verkligt, något som finns".

       För jag hade ju just suttit jämte henne, för helvete, jag hade just känt hennes kropp mot min, hon hade varit där, hon fanns, och kanske var hon ännu kvar i rummet. Så... tänd lamporna! Ett sådant primitivt sätt att svara på en mardröm. Vi är sekulära, måhända; men upplevelser är ändå upplevelser, och vi svarar på dem trots att vi "borde veta och vet bättre". När du just precis lämnat platsen för hemsökelse och nära förestående död har du inte råd att vara cool, du måste fly in i det upplysta. Vad hade hänt om jag stannat i mörkret?

Drömmen då. Den började med promenad i nya områden. Jag var ute och reste, igen, och talade med nyfunna vänner. Vi gick utmed en skog och stannade för vila. Jag började berätta om en myt, om skogen som fanns precis bakom oss. Liggandes i gräset på rygg, med armar utsträckta bakom huvudet sa jag att:

"Det skall finnas en trollkvinna här, som spökar. Hon har håriga fötter".

Och just då kom det, en våg av spök. Från skogen bakom oss kastade något pinnar i mina händer. Kvinnan kom ut.  Jag var rädd, misstänksam, men jag visste att kvinnan inte var farlig, för det sa sägnen. Så jag välkomnade henne. Det skulle jag inte ha gjort.

      Det var mörkt. Jag och trollkvinnan satt av någon anledning i ett badkar, ett tomt badkar, grått, utomhus i skogsbrynet. Vagt kunde jag urskilja hennes kropp. Liten, klumpig, liksom bastant och stel: kanske gripen av sjukdom. Hon var brun, eller gråbrun, av smuts? Jag vet inte. Hennes hud var sargad, inte av skador, tror jag, utan av naturen - hon var född sån, född missbildad och skrovlig. Hon sa inget. En vidrig tystnad. Och hon log på det mest skrämmande av vis: hånflin i smutsigt, tyst trollansikte. Sedan anföll hon, försökte kväva mig, och jag vaknar livrädd och törs inte ligga kvar i sängen i det mörka rummet. Hon var nästan fortfarande kvar.

       Så, ja, jag hade en mardröm - i dess mest klassiska bemärkelse, med kvinnlig mara och kvävning och allt. Och jag skrattar lite nu, i efterhand, när jag läser (särskilt det kursiverade) om detta i nordisk familjebok (1800-talsutgåvan):

"Mara: kallas en känsla af qväfning, beklämning eller tryckande tyngd öfver bröstet, som kommer på under sömnen. Den medför ett häftigt uppvaknande med ängslan och oro samt åtföljes ofta af en hallucination att något fantastiskt djur satt sig på bröstet. Det är företrädesvis nervsvaga personer med sinnesoro, hjertfel eller digestionsrubbning, som lida af detta onda. – Af »maran» skapade folktron tidigt ett trolldomsväsende. De nordiska folken tänka sig maran i skepnad af en qvinna, som smyger sig in i rummet genom nyckelhålet eller genom den finaste springa och sedan sätter sig grensle öfver den sofvandes bröst (»ridas af maran»). "

Så, antingen har jag matsmältningproblem, hjärtfel eller så är jag en nervsvag person med sinnesoro. Det senare låter mest troligt. Jag är en sinnesoroglig nervsvag kvinna - så stereotypt!

     Hur kom hon hit? Hur kom jag att tänka - troll! spöke! Det var ju så länge sedan vi tänkte på dem, trollen från sägnerna. Men sepåfan: där kom hon ändå, trollkvinnan, till mig i natt. Det hade till och med varit mer i klang med tiden om jag hade träffat på en demon, eller Satan kanske - kristendomens monster ligger närmre i tid än troll. Ändå var det just ett troll som kom till mig. Var kom hon ifrån?

Hon kom från skogen.

Psykosbitar. Ångesten ligger tungt ned på mig idag och jag konspirerar. Det finns så många delar att sönderdela. Undergång! Katastrof! Helvete vad det går! Allt det hemskaste har hänt eller händer eller kommer hända. Är det inte redan åt helvete så är hettan jävligt nära och alla de där fina djuren vill att jag skall skynda dit. Många döljer det men ack ack ack, under ytan, ni vet, under ytan. Där jävlar puttar det. Tisseltassel.

Lugn. Det är inte så. Du är inte blind men du ser spöken. De fladdar och har sig, ni vet. Och de kommer bara ibland, när man är svag nog. Snart är de borta igen. Men åter återvänder de, vet jag. Det ligger liksom i deras natur. Återkomst.   

Jag drömde (till sist, när sömnen kom, efter kampen lång med ifrågasättandet: jag är tydligen i meta-period) om en fontän. Den såg ut som en and med nedåtböjd hals. Vattnet rann nedför dess näbb och det var så logiskt, så fruktansvärt uppenbart, så förbannat jävla övertydligt, att den hade att göra med Kunskapens Träd.

Samma icke-logik styr mitt konspirerande. "Det är bara så det är, ja, säkert är det så, det finns minst en sak som tyder på det". Ho ho? Fröken Förnuft och Herr Sans&Balans, var tog ni vägen? Borta! Medvetandet försöker råda bot, lite halvhjärtat, men det är redan uppdelat: den ena halvan känner att det är så: övertygelse!, den andra halvan undrar: vad har du för belägg? Och den övertygade halvan stjäl verktyg från den kritiska: bland annat frågan - "tänk om?". Det rullar vidare och de slåss, parasit och värd i kluven kropp.

Fast det är ju söndag, kanske fungerar det som ursäkt? 

Soundtrack till detta inlägg står Kjell Höglund för.

Det får bli lottdragning, ödet eller slumpen eller vad i helvete det nu är för något får bestämma åt mig, vad jag skall skriva om. Ett sådant tungt ansvar kan jag inte själv bära på mina axlar. För det kommer gå fel, det vet man ju.

      Och jag hatar och älskar detta att allt är klibbigt spindelnätigt: väljer man äpplet så knackar det snart på dörren och där står fler som vill komma in, trädet och solen och jorden och döden och livet och gumman som säljer äppelsylt på torget. De gråter och visar sina finaste sidor, de smickrar och drar iväg med uppmärksamheten, ut i skogen skall vi gå, plocka bär och svamp, hej och hå. Man tappar bort sig och ler och skrattar med dem, tills man inser att äpplet är försvunnet. Det ligger glömt utmed den stora vägen som man lämnade för en evighet sedan och som man nu inte riktigt vet hur man hittar tillbaks till. Så får man stega tillbaks med sorg i hjärtat, för det finns inte plats för allt vad gumman berättat, allt vad livet undat, allt vad döden hållit tyst om. Bomma igen dörren nu för fan, var med äpplet och bara äpplet, och håll de andra utanför.

       Så inser man att man blivit och måste förbli, en mördare med penna: hugga varje frestelse och äppelsläkting i ögongloben. Och det är smärtsamt men man måste. Det är bara så det är. För helvete. Det är bara så det är. Ta det goda med det onda.  

Och bara så ni vet: Häromnatten var jag ute med Djuret, och jag såg en man som hade en hund, en bit fram på vägen. Jag sa till Djuret att "nu får du komma hit, för det kommer en hund". Men så kom vi närmre den där mannen med den där hunden, och jag såg att han hade ingen hund.

Han var bara konstig.

Natten var finare än finast igår. Jag och Djuret tog oss ut, en liten runda... och månen var där, och de snabbasnabbasnabba molnen som for (de rosaorange), och vinden var lite lagom höst, och jag kunde nästan glömma. Och det enda jag hörde var  hur Djurets klor klickade mot asfalten. 

Min vän skall skriva om djur. Jag skall skriva om... om... om... om...

Okej. Nu tar vi och bestämmer oss (ja, vi är många, vi diskuterar sinsemellan och osämjan är alltid ofattbart omfattande). Vi skall tamejfanihelvete skriva om gästvänlighet. Det är det största av ämnen. Det är - frågan om framtiden, frågan om hur uppfinnande är möjligt, frågan om hur något kan ske, frågan om vågskålen: skall jag riskera mitt liv för den lilla, lilla chansen att något otroligt händer? Och det är: frågan om ett hälsosamt (eller ohälsosamt, om man hamnar på avigsidan) uppluckrande av hemmets gränser, det är (eller kan vara) fråga om en avdogmatiseringsprocess, att visa sig svag, att finna att man står paralyserad. Kanske är det även, frågan om frågan - att fråga när man borde låta bli att fråga.

 "Låt den rätte komma in". Nej. Skit i det, för fan. Låt istället den som du inte vet något om  komma in. En berättelse kryddad med en nypa "risk för död".

Nu skall jag ut och dricka öl. Hej då.

'if neurotic exaggerations - namely, attitudes in which a relatively harmless thing is emotionally overvalued - are analyzed, the results demonstrate that they are derivatives of something that has been repressed...displacement'. ^{(Otto Fenichel, The Psychoanalytic Theory of Neurosis, London 1994,  p. 149)}

Alltid en grund eller en botten, alltid en första mark ur vilken allt växer - vackra såväl som farligt fula blommor. Med säkerhet; så är det nog, ja, det är nog sant. Det ligger väl något i det. Rörelsen sätts igång någon gång av någon - en första (orörd?) rörare. Ja, jo, det är nog sant - att någon eller något sitter bakom kulisserna och dirigerar skådespelarna, försiktigt så att det inte blir för uppenbart vad dirigenten vet och tänker, men ändå samtidigt alltid med ett tydligt mål i sikte - att styra stegen mot det underliggande problemet. Att uppmärksamma det där undangömda som skaver under foten utan att foten vet om det.

       Men någonting lika stort som detta underskattas: bland annat det som kan kallas "av en händelse", det som kallas "tänk om..." och "är det möjligt?". Alltså, utan den där stora tunga inverkan från "problemet", det första och det underliggande. Ja, faktiskt behöver det kanske inte överhuvudtaget finnas där - inte när "av en händelse" och "är det möjligt?" driver med oss.

Av en händelse kan vi börja fråga oss det som vi borde men samtidigt inte borde fråga oss - "tänk om... är det möjligt?". Det kritiska tänkandets fula kusin. Hen som vet att alla hästar är vegetarianer, men som ändå tänker - "tänk om den äter mig?".

Tills alla tvivel är borta. Men tvivlen stannar för evigt i människan.