Jag såg ett foto som en bekant tagit i Mongoliet: vida slätter, öde, nästanplatt, storröd sol. Ooo. Ta mig dit tänkte jag omedelbart men nu så undrar jag  varför. Hur och varför ser vi att naturen är skön? Hur blev den, och varför är den, så skön att vi får ont i hjärtat när vi ser den, som i en sorgeplåga?

Naturen har inte alltid varit skön, har det föreslagits. Varken dimmorna över sjöar om sommarnätter, molnbeklädda berg, solnedgångar eller solstrimmor genom lövtäcket. Det där otroligt vackra har inte alltid varit vackert. Men det blev vackert, verkar det som, när vi kom bort från det, när vi byggde bon med elektriska element och teveapparater och parkettgolv. Innan dess var skogarna de magiska farliga väsendenas hem; de onämnbara smög fram ur mörkret och man var tvungen att skrämma bort dem för att inte själv skrämmas ihjäl. Det sublimt vackra landskapet fanns inte då.

Att det finns nu, att vi ser en skönhet i hur fullmånenätter får träden att se massiva och stolta ut, bottnar i ett avståndstagande från naturen. Vi saknar. Och därför blir det vackraste av slott ännu vackrare, när det börjar bli ruin; när klätterväxter och mossa tar kraft från väggen, när vinden och vattnet får stenen att smula. För då jävlar får vi äntligen åter igen en glimt av skogen vi lämnade för länge sedan.

Ju vackrare naturen blir, desto längre bort från den har vi kommit.

Men det är också så som de sa i något reportage i P1 för ett tag sedan - att om vi tvingas sitta och titta länge på den där fantastiska utsikten, över berg och allt vad det är, så skulle den snart bli outhärdlig. För den har blivit så otroligt vacker, olidligt vacker, outhärdligt vacker - och samtidigt inser vi att vi inte kan göra något med den. Lidande med seende, ja, det är väl det bitterljuva godis varje människa får smaka. Frustration för fan! Att kunna se det sköna, men i samma seende se att det är där borta, onåbart, obrukbart, ja, onödigt rent utav - det är, det är trollbindande: men vad gör man med det förutom att åtrå i evighet?

Så, avslut med gårdagens solnedgång över staden Göteborg:

En ganska tom men ganska bra dag (skriver jag utan eftertanke och undrar sen: råder det ett motsatsförhållande mellan tom och bra?). Jag hittade en stor pinne som såg ut som orm i skogen. Den slets loss från sitt träd och Djuret betraktade lyckligt hur jag hoppade och for och slogs. Den bubbliga glädjen som fanns i hans ögon smet in i mina, vi skrattade.

Sedan bar jag pinnen på axeln hem och allt luktar tall här nu. Det är bra det. Pinnen skall täljas och bli till spiralpinne. Man blir lycklig av att tälja. Om alla hade täljt lite, då och då, eller alltid, i varje stund, så hade vi haft en lycklig mänsklighet, rofylld och obrydd. De skulle kanske ha lite ömma fingrar, för kniven måste pressas hårt: men kroppen får gärna lida om det gör själen ren, tycker jag. (Och ja, jag förnekar, givetvis, att det skulle föreligga något slags löjligt beroendeförhållande mellan själ och kropp, skitsnack säger jag åt det och fnyser och täljer vidare).

En pinne är redan täljd och klar. Härunder följer berättelsen om den svåra kärleken pinnen och foten. Det är så sorgligt. Man skulle kunna gråta.

Drömmer om världens undergång. Apokalyps. Nej, jag drömmer inte om den, som i hoppas och längtar efter den (eller jo, det gör jag visst, om vi skall vara ärliga), men jag drömde om den i natt, drömde att den var här, undergången, slutet på hela härligheten. Jag var inte rädd. Stämningen och alltsammans var, lite mer som Franz Kafkas skrifter. Ja, som i Förvandlingen, exempelvis.

       Boken börjar med att huvudpersonen, Gregor Samsa, vaknar och inser att "Se på fan, jag har visst förvandlats till en gigantisk insekt...", men istället för att sedan tänka "herregud vad jävla sjukt, detta händer inte!", så tänker han "Jaha, vad jobbigt - hur skall jag nu ta mig till jobbet? Typiskt att detta skall drabba just mig". Märklig acceptans av den absoluta och absolut oacceptabla absuriteten, och samtidigt klagan och ifrågasättande - men på fel nivå, mot fel lager, mot fel del eller sektion eller avsnitt. Så var det också med undergången i drömmen. Praktiska små problem fick skymma den ofattbara storheten i detta att: Själva Varat Faller, för helvete, allt kommer försvinna, bli borta! Och jag tänker att, det säger mycket om verkligheten, på något vis. 

Förvandlingen. En otrevlig berättelse. Fast. Samtidigt hoppas jag, faktiskt, att jag vaknar upp i morgon och inser att jag förvandlats till en gigantisk insekt. På riktigt. Med skal på ryggen, små sprattlande ben, och så. Att plötsligt bli insekt, det vore lite som att resa, ni vet. Friheten i att veta vad som ligger framför, veta att man måste famna de små problemen och hindren först. Så slipper man tänka stort och kan istället fokusera på frågor som - "nu när jag är insekt, hur tar jag mig enklast upp för trappen?".

Att dricka det vidrigaste snabbkaffet som denna jord känt. Ja, det är dagens erfarenhet. För min kaffebryggare har avlidit (för jag har råkat steka sönder sladden några gånger, till elden dras den), och med sig ner i strömlöshet drar den lägenhetens alla andra elektriska djur. Urskiljningslöst. De slocknar i attack då bryggaren kopplas in. Allt blir svart utom vattnet.

Och tydligen är även kreativiteten ett elektriskt djur, för oj så dött det är idag.

Ooo, det känns som att vintertiden är här nu. Råkylig luft och en märklig parallelism - för jag kommer på mig att börja spela musik som jag spelade för ett år sedan. Alltid så, när en årstid går över i en annan. Nostalgi. Allt kommer tillbaks när höst ännu en gång blir till vinter. Det tomma bladet mellan kapitlen bjuder på öppning mot det förgågna. Och inte bara förra årets till vinter förvandlade höst återkommer, utan även vagare och tunnare bitar av alla andra år, alla andra år där och då höst övergått i vinterkyla.

Så. En gammal bild från ett okänt men känt som bra år, då jag och en vän åkte till Glasgow för att lyssna på föreläsning om konstnären Austin Osman Spare. Jag hade förvisso lyckats utveckla en ordentlig lunginflammation fram mot resans slut, men det är inte det första jag minns när jag tänker tillbaks. Istället minns jag Joanna Newsom, senhöst och ingefärsvin.

Fantastisk kväll vid fantastiska Bellevue Jazz avlöses av primordial dag av lust att elda i skog och lukta på mossa. Ja, helt enkelt en dag att sammanfatta med känslan av  kedjerökning och Coils Broccoli:

 

Härom dagen gick jag med Djuret och lyssnade på P1. Där talades om revolutionslusta: att bryta ner fullständigt, till aska och stoft, tills det som var förvandlats till ett svart kol utan igenkänning. Och så kom, apropå det svåra och ofta misslyckade arbetet med att bygga upp nytt, det intressanta förslaget att "nej, det är inte det som driver: det verkar finnas en inneboende längtan efter tillgång till undergångsscener, ruiner, ickecivilisation, kaos: fram till dessa lustfyllda scener tänker man lätt och gärna - men inte längre, inte förbi och fram till frågan 'Hur gör vi sedan?'"

        Och så tänker jag på Freud och dödsdriften som, om den finns, är en drift att bryta sönder och bryta upp, befria från vilja och lust och lidande, återgå till ett inorganiskt något, i en död där döden inte längre behöver fruktas. Hand i hand med Eros - viljan att njuta och med alla medel upprätthålla den värld som tillåter njutning - strövar denna destruktionsdrift runt på slätterna. Sammanbundna men avskilda, ömsedidigt beroende av varann men i ständig kamp. Freud torde ha inspirerats dels av första världskriget, och allt vad detta tydde på och (be)visade, och dels av den tyske filosofen Arthur Shopenhauer som likt en västerländsk buddhist slöt sig till, att döden är att föredra framför den livs- och lidande-upprätthållande Viljan, besudlad av ego, makt, kroppar och begränsningar.

       Det finns något vilosamt i tanken på ingentinget, på den stora sömnen, på stillheten, på tomheten i vilken inget skulle kunna erfaras eller vara. Befrielse. Men sedan är det ju även så att döden knappast är en avskildhet: den finns i livet, den är livets möjlighetsbetingelse - den oändliga ändligheten är alltets grundpremiss. Dömd och bestämd är sten såväl som rådjur att vackla, mellan liv och död, mellan tillkommande och bortfallande, mellan vilja att dö och vilja att leva. Och själva strävan efter liv bekräftas i döden, i livets möjliga upphörande. 

        Den stora döden är... ja, vi vet vad den är och vi vet att vi ändå inte vet, vad den är, förrän den är här. Sömnen är, måhända, den lilla döden. Åtminstone är de släkt. Thanatos, den dödsdemon som Freud låter gestalta dödsdriften, var son till natten Nyx och mörkret Erebos, tvillingbror till  sömnen: Hypnos. Vi försvinner en stund om natten, tappar viljan och egot och allt det där (men inte fruktan, inte viljan att vakta livet från hot). Och kanske är skräcken - ja, skräcken - inför att inte lyckas somna, inför sömnlösheten, en skräck inför livet utan död, inför livet utan motstånd i det ansiktslösa intet, inför ett levande som blir meningslöst i samma stund som det slutar att hotas av sin egen ändlighet.

     För det är ju först där, öga mot öga med vår egna dödlighet, som vi förmår älska oss själva, på samma sätt som vi endast kan älska den som är ändlig: inte ändligheten själv, måhända, men likväl - det som är genom att vara ändligt.

Fast vänta lite nu. Sömnlösheten, skräcken inför sömnens möjliga uteblivande, kan likväl grundas, i en dödsångest, en gnagande förlusträdsla, att inte kunna drabbas, nå eller behålla. Att förlora, att rädas förlusten och så se att - jag förlorade, eftersom jag fruktade förlusten. Märkligheter. Märkligheter. För jag vet ju samtidigt, att för min del är det inte så - dödsångest har jag aldrig drabbats av, snarast är det tanken på min egna död som gör mig lugn, som ger mig ro, när sömnen inte kommer. Jag fruktar inte intet. Men jag fruktar, att förlora intet: att förlora tillgången till den lilla dödens ro.

Fars far begravdes idag. Så var det med det. Männen i familjen bar honom och langade ner honom, djupt i jorden. Då jag inte kände farfar särskilt väl blev det hela allvarligt först och främst då lilla lilla lilla späda 98-åriga farmor gick fram till hålet i marken för att ta ett sista farväl. (Innan dess, under promenaden efter kistan mot graven, var jag mest upptagen med att skämtsamt prata med mamma om hur fruktansvärt pissnödig jag var). De var gifta i 70 år. Om de träffades på cykelfabriken eller redan då farfar jobbade som dräng, det vet jag inte säkert. Men de slog sig i alla fall snart ned i ett egenbyggt hus, där släkten samlats för högtider varje år sedan dess. Barn och barnbarn bland trädgårdens frukter, tårta, godis och tomtebloss, katter och blommor och påtår. 

       Men tiden går. Fin barndom blir matt vuxenhet. Stark vuxenhet blir trött sjuklighet. För varje år blev den till en början oändliga bilfärden ner till farmor och farfar kortare och kortare. Trädgården mindre och mindre. Släktingarnas hår gråare och gråare. Idag var min farbroders hår helt vitt. Yvigheten försvunnen.

      På slutet var farfar inte farfar längre. Långsamt och i flera steg försvann han. Inget plötsligt, ingen överraskande ögonblicksförlust. Kanske blev det så lättare för farmor att säga farväl. Kanske inte. Men, trots ben smala som en fågelunges är farmor ännu en riktig krutgumma som, slirar fram snabbt i sparsamt använd rullator, som ser ypperligt förvånad ut när vi försiktigt föreslår att "du kan åka i bilen farmor, så går vi andra bort", och som med märklig styrka sliter upp tunga dörrar. Hon har nog lite gudablod i kroppen, något outtömligt.  

Nåväl. Vila i frid farfar.