Jag drömde att jag var ute och gick. Utomhus, utmed en stig, torrt landskap. Sakta sakta växte en känsla: den där känslan av nästan-igenkännande som man ibland drabbas av då man tittar på film och tvingas till att tänka:

Vänta nu lite, jag känner igen detta, har jag sett den innan, eller är det bara deja vu? Om jag har sett den innan, varför vet jag då inte vad som kommer hända härnäst?

När det är deja vu, så brukar känslan avta, försvinna bort, när man blir medveten och vaken, vaket betraktande av det man tror sig känna igen, vaket betraktande av sin egna igenkänningskänsla. Även i denna dröm avtog känslan ju längre jag kom på promenaden. Ändå väntade jag hela tiden på ett klimax, på ett bergets topp av absolut igenkännande. Och så kom det, till slut, det  absoluta igenkännandet - och detta i åsynen av en liten, liten sanddyn.

Jag tror den kallades något med måne eller sol.

Och.

Jag hade varit där innan.

Men inte vaken. Nej, mitt drömjag kom fram till att jag mindes denna sanddyn från en dröm.  En dröm om en dröm om en sanddyn, alltså. Jag vill tro att sanddynen inte är det viktiga här. Det är de många återkomsterna, kvasi-minnena, den nästintill absoluta obestämbarheten som är det viktiga. Fast sanddynen är ju fin den också, på sitt sätt.

  Salvador Dali, Mi esposa desnuda (1945)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...