Edith Piaf. Hon har sjungit hos mig hela dagen och det är kanske därför jag plötsligt nu känner mig melankolisk, eller kanske snarare inrutat-liv-upprorisk. Dagar då man vet att man måste sitta inomhus och läsa och skriva skall man inte, inte under några som helst omständigheter, titta på parkerna i staden. Där njuter människorna av varandra och av solen och av allt det andra. Då blir man så där upprorisk och vill helst plocka fram ett dragspel att spela på in till småtimmarna, i en hamn någonstans, med pojkar och flickor i sjömanskostymer, eller dylikt. Trots att man inte kan spela dragspel så vill man detta. Likt min cykelkedja börjar man så söka frigörelse, man börjar vilja bryta sig loss från det hjul som man dessvärre trots allt behöver, det hjul vars rytm man egentligen för det mesta gillar, men som ändå håller en fast och stadigt inomhus dagar då solen skiner och dragspelen vill ljuda i ens famn i en park eller i en hamn.

      Fast man vet ju allt detta. Att frigörelsen inte kan bli fullständig, eftersom man då istället skulle bli än mer fast än någonsin, fast fast i något annat - fast utomhus kanske, utan hem och tak och utan framtid, som deprimerad nomad utmed många olika slags svältgränser. Man vet ju detta, så man går runt med sänkt huvud och ser allt det fina - den fina världen, som snarast blir en plåga, då man inte riktigt får vara i den, eller åtminstone inte får vara i den på det sätt man för tillfället önskar.

         Skuggorna på husväggen, från almens näsan-utslagna löv, var så oerhört vackra när jag kom hem efter promenaden. Men är det något träd man är dömd och lovad och begåvad att leva under så torde det vara en bok. Och det vill man ju, egentligen, innerst inne - men inte när de andra träden blommar så fint utanför, inte när man vill vara under ekar och björkar och almar, och inte inne i inomhusbokens blad.

Jag kommer få vandra i åtminstone två veckor till innan jag kommer ut från den stora bokskog jag för tillfället befinner mig i. Förhoppningsvis finns där en eller annan björk eller alm att vila under här och var också. Då borde jag orka hela vägen, slippa gå vilse härinne.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...