Morgonens insikt: det är inte riktigt lika mysigt att krypa upp i fönstret och röka morgoncigg dagar då det duggregnar. Men nästan. I alla fall om man, tisdagar som denna, får sällskap av Måndagsbarn.

Trötthet som ett töcken över mig. Fast ett töcken som skimrar lite av belåtenhet, emellanåt, om man tittar noga. Jag hittade två pensionärer på en bänk på kyrkogården idag. Med dem diskuterade jag och Djuret var gränsen går för djursjukvård: hundar med hjul istället för bakben? Okej? Inte okej. Men så blir det, i en värld av övermäktigt dåligt samvete över allt vad vi gjort med naturen. Överkompensation for the win! Fast med en twist av motsägelsefullhet då lövbiffar och korv förtärs vid samma matbord som hjulhundarna vilar under.

Innan vi knappt ens hunnit bli Cyborger själva drar vi med människans bästa vän in i den nya ordningen. Jag antar att det är lika fint som det är fult. 

Ibland undrar man om man råkat förutspå saker och ting, på riktigt. Som i fredags. Jag vet inte hur länge jag har läst om gästvänlighet. Om kontrollerad gästvänlighet att kontrastera med en förutsättningslös gästvänlighet. Om detta att det kanske är omöjligt att utöva denna förutsättningslösa gästvänlighet - en gästvänlighet som inte tvingar på gästen några regler eller frågor eller tjänster-och-gentjänster, en gästvänlighet som består endast i att öppna dörren och låta vad eller vem det än är som väntar komma in. Om detta att den förutsättningslösa gästvänligheten bara kan ske ibland, en kort stund, ett ögonblick, som i ett mirakel.

        Och så har jag tänkt på detta med gästvänlighet och sömn - detta att det krävs en gästvänlighet utan frågande och utan kontroll, för att sömnen skall komma, eftersom sömnen är en annan, en främling som vi är beroende av. En främling vars anländande alltid på sätt och vis är ett mirakel. En främling som vi tar emot som i ett mirakel varje natt, till dess att vi inser att det är ett mirakel, varefter vi börjar låsa främlingen eller gästen, med förväntningar och frågor. Då uteblir såväl miraklet som gästen och sömnen.

       Så, i fredags natt kunde jag inte sova. Och jag tänkte på detta med gästvänlighet - detta att endast gästen eller främlingen kan befria herren, befria herren från våldet i herrens egna hem, befria herren från en instängdhet i sig själv, från en unken syrefattig luft. Jag tänker på detta, att endast gästen kan rädda mig, att jag endast kommer kunna somna om jag öppnar dörren, om jag låter mig drabbas.

       I frustration över sömnens uteblivande skickar jag så ett meddelande till en vän, om detta. Och vad händer - han frågar om det är okej att han och Grá, som nyss haft en spelning i Götet, kommer förbi och sover hos mig, nu, klockan fyra på natten. Jag tvekar och försöker vara förnuftig, känner att jag borde låta bli att vara gästvänlig trots att jag nyss tänkt ut detta - att det bara är en gästvänlighet eller en öppenhet som kan rädda mig. Jag tänker att, "nej, jag borde försöka sova i min stackars ensamhet istället...". Men sen kommer de ändå. Och jag blev nog räddad. Jag fick ingen sömn, men på något vis blev jag nog ändå räddad.

Förutsättningslöst gästvänlig var jag väl knappast, men nästan, där fanns i alla fall ett uns eller en gnutta förutsättningslöshet. För iklädd enbart morgonrock, med nedsläckt lägenhet, öppnade jag dörren för en jag kände och fyra jag inte kände - fyra främlingar: och där fanns ingen ekonomi i relationen, inga krav på tjänster och gentjänster, eller betalning och skuld. Jag fick oväntat besök - och ja, morgonen därpå bjöd jag faktiskt på gevalia.

Efter att ha sagt hejdå till gästerna på lördagsförmiddagen begav jag mig, i mycket sömndepraverat tillstånd, till hednisk konferens på Hisingen. Till en början orkade jag inte med mycket mer än att sitta på en sten i gräset tillsammans med två asatroende föräldrar och deras lilla son, som verkade märkligt orädd för denna euforiska och fria men slitna gestalt som var jag.

       Dagen fortlöpte sedan i magins tecken, på många plan. Ordo templis orientis. Aliester Crowley, aka slampan. Wicca. Eucharist. Svenska 1600-1700-talsföreställningar om diverse mytiska väsen: skogsrån, näcken, sjöjungfrur... Men viktigast av allt var återseendet av min bästa vän: en såndär vän som man kan vara borta från länge länge, men ändå sedan återvända till och känna det som om ingenting har hänt, som om ingen tid har passerat, som om allt är som det alltid har varit och som det borde vara, som om allt är fulländat för en stund.

Helgens känsla sammanfattas nog rätt bra av John Bauers Tuvstarr.

Efter varje uppdrag granskning, eller valfri annan granskning där myndighetspersoner ställs mot väggen, kan man inte annat än undra: lider myndighetsmänniskor av någon slags medfödd genetisk defekt som gör dem oförmögna att "uttala sig om enskilda fall"? Även så när det gäller utfrågning om förhållanden i fall där pensionärer våldtar varandra på ålderdomshem - men utan att förgriparen förflyttas så mycket som en meter längre bort från offret.

"Jag kan inte uttala mig om enskilda fall."

"Nej, men, en annan fråga då - är du mänsklig?".

Fast pensionärerna, de nästan förruttnade och nästan döda, är såklart ett särskilt fall, samhällets lösa tand eller blindtarm.

       Jag minns dagen då man som liten plötsligt - som i ett halelulja - såg likheterna mellan barn och gamlingar: ömtåliga, lite barnsligt pliktförbiseende, oförmögna att ta hand om sig själva, närhetssökande, på väg in i eller nyss departerade ifrån Det Stora Okända i innan eller efter livet, försörjda av andra, och klängiga, på sina barn eller på sina föräldrar.

       Något ligger det i det där, det är nog lite så vi känner, innerst inne - innerst inne känner vi att barn och gamlingar är lika, och inte riktigt som vi andra.  Således synes vi - samhället - också behandla barn och gamlingar på liknande sätt: de ges inte full rätt, för de är inte samhället, de är inte som vi andra, de är inte som vi som är samhället - de är inte vuxna, de är någon annanstans, i en märklig mellanposition.

        Framför allt så bidrar de inte, och där äger de också, med avseende på rättigheter och bemötande från samhällets sida, likheter med flyktigar, kriminella, narkomaner, uteliggare. Ute på gatan kan det våldtas lika fritt och obehindrat som inne på ålderdomshemmen. Man måste ge för att få ta, för att få hjälp. Man måste bygga samhället, dra sitt strå till stacken, för att kunna förvänta sig att få något tillbaks. Att våra gamla människor i de allra flesta fall gjort så, bidragit, byggt, i hela sina liv fram till ålderdomen - det räcker inte långt. För de är fortfarande inte riktigt med, de är i samhället men ändå utanför: likt uteliggarna och barnen och narkomanerna.Så vi stänger ute dem eller stänger in dem, på gatan eller på hem, eller så låter vi dem vara inne hos oss, i våra hem, men endast om de passivt lovar att de en gång kommer att lämna oss, lämna beroendet; för att istället bli vuxna.

Innan du är i vuxenheten, och är i den på rätt sätt, är du ingen samhälls-medborgare, du är ett bihang eller ett undantag, en lös tand, en blindtarm. Barnen skall bli vuxna men är det inte än. Gamlingarna har varit men är inte längre vuxna. De kriminella och knarkande och hemlösa har misslyckats att bli vuxna.

Vad skall man säga? Väx upp för fan!

Nu kommer äntligen det ni alla längtat efter - en bild på det berömda Djuret. Hoppas att hans riktiga matte inte blir arg för att jag exponerar honom såhär på internet. Man vet ju aldrig var bilderna man lägger upp hamnar i slutändan...

Så har åter den mystiska och dystra prestationsångesten kommit till mitt hus.  Nog för att man i en ideal värld, eller åtminstone i en ideal gästvänlighet, borde välkomna och lyssna till alla våras objudna gäster - men här går ändå en gräns: hade jag vetat att det var den där känslan som stod utanför dörren så hade jag aldrig öppnat. Jag hade istället plockat fram hänglåsen.

Och det är ju så det är. Gästerna behöver inte vara snälla. De kan vara snälla. Men de kan även vara ohyggliga eller mordiska eller kriminella. De kan stjäla våra hem eller göra våld på dem. Så det måste finnas ett sållande, ett utestängande av vissa, av de som kan misstänkas och de som känns hotfulla, och ett välkomnande av andra, av de rena, lena lammen.

Fast vad kan ett lamm göra, för mig? Det kan inte skada mig, åtminstone - men i det att inte skadas och att inte hotas, ja, där ligger väl den största faran, den värsta fällan. Och den här gästen: prestationsångestgästen, hen är farlig just därför, just eftersom hen får mig att endast vilja släppa in lamm, att direkt rygga undan från alla hinder och huggtänder. Prestationsångesten är en objuden gäst som ställer sig bredbent i dörren och stänger ute alla andra gäster, vare sig de är produktiva eller destruktiva. Hen är den förste och den siste gästen, den konservativt destruktiva gästen. Hen är den mest våldsamma av alla gäster. Hen är ogästvänlighetens gäst.

Så skall man någon gång vara ogästvänlig, så är det mot ogästvänlighetens gäst. Men nu är det för sent. Hen har redan kommit in.

Varje människa är knappast en ö. Men varje människa skulle nog gärna ha velat vara en  ö. Palmerna på de andra öarna ser alltid så mycket friskare ut.

Jag skall passa Djuret hela dagen. Vi skall sitta i gräset. Han skall rulla sig och nysa och fnysa. Jag skall försöka läsa men misslyckas.

Apropå att misslyckas tvingades jag igår, i reklampauserna, titta på Melodifestivalen. Jag är fortfarande övertygad om att det måste ha varit något fel på ljudet  - människor kan inte sjunga så dåligt, det är inte fysiskt möjligt. Till råga på allt är Tyskland värdland. Det är i detta som det största misslyckandet ligger - ty, de försökte vara roliga. Tyskar kan inte vara roliga. Ändå menade sig en av programledarna vara "komiker". Det dröjde inte många sekunder innan jag insåg att jag skulle kunna betala stora summor pengar för att få slita strupen av henne. En sådan fruktansvärd människa.

       När hur och varför förlorade egentligen tyskarna sin humor, om de nu någonsin har haft en? Vad gör de istället? Har de en annan metod för att bearbeta äckliga saker, hemska saker, otrevliga saker? Om inte: hur kan de leva? Kanske lever de inte, kanske bara är de, genomlider och väntar på slutet, eller kanske på det riktiga tusenåriga riket?

Jag märker att jag är skakis och kommer snart fram till att det är eftersom jag fyllt på med astmamedicin i mina lungor. Detta eftersom jag nyss, ännu en gång, fick för mig att "this calls for cigarettes!" Det gör det ju aldrig, ingenting "calls for cigarettes", egentligen. I alla fall inte om man begåvats med  inkompetenta lungor. I nazityskland hade de gasats ihjäl för länge sedan.

        Någon slags essä verkar det åtminstone bli. Fast den såg mycket vackrare ut för mitt inre, innan den kom ut - där var den liten och välbildad, men nu ser jag att den snarast är otympligt storvuxen och tunnhårig. Ofödda skimrar de alltid så fint, våra små barn, men likt förbannat föds de ändå sedan med missbildningar och skavanker. För egen del torde en av dessa efter-födseln-skavanker vara den maniskt återkommande övertygelsen att "this calls for cigarettes!"