Tretton timmar av komalik sömn och jag är ännu i dvala, inlindad i  en märkligt behaglig sömnighet. Alla människorna jag mötte med Djuret idag såg ut att vilja mörda mig. Alla utom en tjej som såg ut att vilja krama mig. Men då hade jag redan vant mig vid att alla såg ut att vilja mörda mig, så jag råkade inför henne se ut att vilja mörda henne. Ur sync.

          Kyliga vindar men märkligt lagomhård bänk att lagomsova på på Humanisten. Jag köper gräddost och tänker på den beige lilla mannen jag såg i skogen. Liten och rädd, gulbrun jacka och grå ryggsäck på sned. Han påminde mig om en annan liten rädd man som jag såg i fredags, i vänthallen på korsvägen. En liten rädd man som rusade in genom dörren med tunga väskor och sedan ställde sig och flämtade och kastade förskräckta blickar omkring sig. I bakgrunden satt två polska byggarbetare som undrade vad det var frågan om, och jämte dem satt en kostymklädd äldre herre med vit-svart-randig slips. Ingen av oss gjorde något. Vi bara tittade trött på den lilla mannen med den stora rädslan, och hörde hur han stammade fram "Th, th, th" mellan flämtningarna. Sedan gick han och ingen av oss, varken jag eller de polska byggarbetarna eller den kostymklädde herren, fick veta vad som hade hänt honom

                 I sommar skall jag läsa Paul Ricoeur och dricka hallonsaft. Ricoeur ser också lite grå ut, men jag tror någonstans att det är just de grå männen som är de mest spännande. Länge leve de grå männen med ryggsäckar på sned. Särskilt då de flämtar "th th th" i väntrum eller springer runt i skogar. Ty sen går de hem och skriver stora filosofiska verk, det är jag övertygad om.

Alienationsviruset

livnär sig på det avskärmade jaget

på den unkna, instängda lukten.

På ekot.

Ett virus som tynar bort när man går utanför och

vilar sig i andra.

I de trygga.

Ett virus att behärska genom att behärska

konsten att lämna sig själv.

Den alienerade är väl på sätt och vis alltid ensam. Samtidigt är det genom ensamheten som man kan fly undan alienationen - eftersom alienationen ju består av ett slags glapp eller en tomhet mellan människorna, ett glapp eller en tomhet på platsen där det skulle finnas en relation, där det skulle finnas en mellanmänsklighet. Undviks relationen så undviks också dess misslyckande: alienationen. Men i samma samtidighet finns glappet också mellan den alienerade och sig själv, på insidan, lite som ett brott i tiden - en icke-samtidighet med sig själv, en misslyckad naivitet eller ett misslyckat flöde. Tiden är ur led. Det är nog kanske framför allt däri den ligger, alienationen, i jagets plötsliga icke-samtidighet med sig självt.

Så. Alienationen förutsätter (den misslyckade) relationen. Ensamheten skulle alltså ha kunnat vara den absoluta boten mot alienationen, om det inte hade varit för att alienationen även delar jaget från sig självt. En omöjlig flykt. Men jag skall nog ändå ge den en chans. Jag skall nog ändå försöka springa bort ett tag, förhoppningsvis utan att istället hamna i ett splittrat jag.