Det är vår med många vitsippor ute och jag sitter inne och läser ekonomiska analyser av imperialismen... Marx, kapitalism, monopol, aggressiv expansionsdriven kapitalism, utsugning och exploatering, utvecklingen av underutvecklingen, kolonins ekonomiska beroende av moderlandet, frihandel, tredje världens födelse, kolonial-ekonomins stagnation och kvasi-borgerskap, frånvaron av förädlingsindustrier i kolonierna, raserandet av traditionella ekonomiska strukturer och därmed brännande av alla fallskärmar... eller, va? Jag har läst så mycket att jag glömt allt. Inte heller är det väl särskilt konstigt. All information som har med ekonomi att göra rinner av mig såsom vatten rinner av en anka. På någon väldigt fundamental nivå sorterar min hjärta allt det där som skräp.

Och...

Någonstans i kombinationen av vitsippor och ekonomiska analyser ligger en   hund begraven. Jag märker att jag hela tiden kommer närmre och närmre dörren som leder ut till livet. Hunden var glad som alltid och drack vatten ur sin lilla bäck, som alltid. Jag drömde att jag räddade honom, hunden, från en flock vita vargar. Hemska fast ganska snälla vita vargar som kunde fångas i famnen och bäras bort. I vakna verkligheten promenerade de ryska tanterna som vanligt jämte den kutryggade ryska farbrodern, men det verkar faktiskt som att han börjat prata nu, nu när våren kommit.  Jag har inte pratat  (med någon annan än hunden) idag. Kanske borde jag följa den ryska farbroderns exempel och göra något åt det.

Disig men solig lördagmorgon. Jag har finhunden hos mig och tänker lite på oärligheten i kärleken. I all kärlek, i all kärlek som är stark. På hur den förälskade någonstans slutar att se sin älskade, för att istället se, tala med och om, möta någon som sållats fram, sorterats och bearbetats - och tro att det är detta som är hen, att det är detta som är den älskade. Så blir den älskade överöst med beröm, fina ord helt utan taggar, fina ord sprugna ur en syn som inte riktigt ser, en syn med blinda punkter som den bitvis-seende inte märker. När alla andra i publiken sitter allvarliga och undrar, håller sina huvuden kalla, sitter den älskande och applåderar, från början till slut - som om hen befann sig i en annan värld, såg andra saker, dömde allt det onda som gott.

Nu vill hunden väldigt gärna ut på morgonpromenad, och jag skall köpa mjölk. Vi återkommer.

Återkomst. Förutsättningslöst. "Du älskar mig för den jag är". Eller snarare: du älskar mig för det du ser att jag är. Finns det rum för något slags anklagande, någon slags kritik eller skärskådande, i det förutsättningslösa välkomnandet, i kärleken utan krav? Säkerligen; när den älskade försöker fly eller väljer en annan att älska i smyg. Då plötsligt slår sig lagarna ner i den älskandes famn och tvingar hen in i hysterisk gråt och höga skrik om krav och lagar. Så de ligger nog alltid där någonstans, och gror - lagarna och förutsättningarna, under ytan på den förutsättningslösa, rena kärleken. Inte förrän det sker brott och kriminalitet av olika slag, inte förrän den älskade tar en annan att älska vid sidan av och så bryter den heliga bestämmelsen, inte förrän då klarnar synen för den andre. Den andre som då inte bara älskar sin älskade för den hen är, utan även för att hen följer vissa latenta regler.

     Då plötsligt blir det tydligt att det handlar om att ha och behålla, att hålla den andre inom vissa väggar, men utan att tala om det särskilt öppet, utan att låtsas om att väggarna ens finns där.

Nu orkar jag inte vara pretentiös mer idag. Istället får ni se vad jag gjort de senaste dagarna, istället för att skriva:

  Hon är inte som de andra, akryl, 100 x 73cm

Somnar allt för få timmar innan jag måste vakna. Missar vagnen men inser att det vore en allt för stor - och onödig - ansträngning att hetsa upp sig över det, utan sömn och allt, så jag kommer lugnt och stadigt för sent istället.

       Några timmar senare går jag jämte hunden utmed gatan och sjunger högt och modigt på Monica Zetterlunds romantiska Visan från Utanmyra. "Endast en gång såg jag den man...". Precis på utsjungandet av "man" tittar en spanjor, helt oväntat, ut på mig genom ett fönster. Drabbad av instinktiv genans över min falsksång, och över hur tillfälligheterna råkade förvandla honom till den mannen, gjorde jag mig  det trevliga besväret att le och skratta och säga "hej", säga "hej" till denna man som jag endast såg en gång, men som nog ändå inte var den mannen.

Eller kanske var han det, kanske var han den mannen? Det får vi aldrig veta. För enligt visan skall jag bara få se honom en gång. Den gången är förbrukad. Kanske var han inte ens spanjor.

  Zetterlund kan man dock se och höra många gånger. Hon har blivit spöke.

Random kriminell kvinna.

Det är underligt och lite roligt det där - hur de otäcka människorna som skadar blir än mer otäcka, riktiga monster, om de skadar saker och varelser mitt på ljusan dan. Tankegången måste gå något i stil med:

"Om de nu skall hålla på och jävlas sådär, de där människorna, om de tvunget skall skada och härja, om de tvunget skall vara bastarder, så kan de väl åtminstone ha hyfs nog att göra och vara det efter mörkrets inbrott?"

Brotten är inte riktigt lika allvarliga om de är lite otydliga, om de är halvt om halvt höljda i mörker, om de sker i skymningen, om de sker där och då ingen ser. Alla ser och vet vi att brotten ändå alltid finns där, att de begås, att människor skadar: men om de begås i mörkret vet vi  att den som skadar på något sätt ändå känner till gränsen mellan rätt och fel, att han eller hon vet att detta, detta är inte rätt, att detta måste göras i skymundan.

       Endast skurkarna och mördarna och de våldsamma är berättigade, till och med tvingade, att ljuga och gömma sig, att göra sig hemliga, att hålla sig i skuggan. Visar de sig i solen har de klivit över någon slags gräns eller tröskel, beträtt en för dem förbjuden mark, våldfört sig på den förnuftiga vakna världen där människor antar sig vara trygga.

      Men kanske är den främsta anledningen till att mitt-på-ljusan-dan- brottslingen är så väldigt skrämmande och radikal att han eller hon lägger beslag på och därmed perverterar något som de vakna tänker sig ha ensamrätt till: den härliga ärligheten. 

Jag kunde inte somna. Inte på grund av det där vettvilliga ifrågasättandet, paranoian, utan på grund av något annat. Medvetandet ville inte vila sig. Och så kom det sådana där trevliga ångestvågor utan uppenbar grund eller botten, och höll mig vaken. Det kan ha något att göra med vad jag måste göra:

Måndag: genusseminarium, Donna Haraway.

Torsdag: Derridaseminarium (hållet av mig, herregud).

Måndag: utdelning av historiahemtenta (om 20 ännu olästa böcker).

Onsdag veckan därpå: historiahemtenta deadline.

Torsdag veckan därpå: idéhistoriaessä deadline.

Inte bra. Inte bra alls.

Nu är jag lagom yr och inser att mycket nog hänger på om huruvida jag kommer klara av att läsa de där 20 historiaböckerna på drygt en vecka. Klarar jag det finns det kanske hopp.

I vanlig ordning bangar jag ur alla slags festligheter och skäms över min ambivalens. En fågel straffar mig genom att bajsa i mitt hår, men jag skrattar istället för att lida. Dagen är en bra dag, och när den håller på att ta slut lägger jag mig på gräset på kyrkogården och tittar på himmelen och på myggen. Jag läser vad jag har skrivit för länge sedan och förvånas över att det ännu håller ihop, något sånär, ganska bra, faktiskt. Kan någon som skriver, professionellt eller inte, någonsin se tillbaks på en gammal text och se den som hel och bra och fin och färdig, utan förbättringsbehov? Tveksamt. Men det är väl lite vackert  och lyckosamt ändå, att det aldrig tar slut. Hur skulle världen se ut om alla blev klara hela tiden? Den skulle inte se ut alls. Den skulle vara tom.

Smittsamheten. I Vansinnets Historia konstaterar Foucault, bland annat, att den medeltida smittohärds-paranoian, inför lepran, senare överfördes  till galenskapen. Dårarna blev då, kanske plötsligt, oerhört farliga - inte bara för att de symboliskt hotade den allt renare förnuftsvärlden, utan för att de rent fysiskt, som fysiska, fasta kroppar, gav ifrån sig något, ett sekret, dårsakapens bakterier. Så de hölls, likt de fysiskt sjuka, långt borta, långt bort från den rena staden och den rena stadens människor.

Intressant som idéhistorisk notering. Men för närvarande undrar jag om det ändå inte ligger något i det? Om det ändå inte ligger något i  tanken på dårskapen som smittosam? Små, små är naturens bakterier... de hoppar från kropp till kropp och sätter igång förruttnelse, smidigt - tack vare deras litenhet är de  svåra att stoppa vid dörren, de är nästan alltid redan inne. Men den sjuka tanken då? Hur liten är inte den? Hur lätt är inte den? Lättare än en fjäder, absolut svårfångad, helt snabbfotad. Den slinker förbi...

         Ja, jag tror att de sjuka tankarna är smittsamma och att den psykiska sjukdomen, tankens sjukdom, är den mest smittsamma av alla smittsamma sjukdomar. Ett ord eller ett samtal, en text eller en förnimmelse, och den har smitit in, skuttat förbi det vaktande psyket, och gjort bo i hjärnans vävnader. För tanken - vare sig den är frisk eller sjuk - väger ingenting, den är lättare än allt, och när den blir skurkaktig är inga murar tjocka nog: den skurkaktiga tanken glider lätt igenom dem alla, som det spöke den är.

Fredagsmys...

Stormen utomhus verkar inte rubba mitt inomhus: absolut stagnation är det som råder där, lugnt hav utan spattlande vattendjur... bara en alienerad sjöman som seglat vilse är vaken. Han äter en död fisk i brist på annat och tittar uppgivet ut mot hosisonten, väntar på ankomsten av ett skepp vars passagerare kan säga åt honom var fan fastlandet egentligen ligger.

          Utanför fönstret på Humanisten går samma kvinna förbi tre gånger. Hon ser lika nöjd ut varje gång och jag undrar om hon är en kuliss, eller om verkligheten loopat sig lite grann. Donna Haraway, som jag trögt försöker läsa på andra sidan fönstret, säger en massa saker om gränser och patriarkat och ontologier och phallogocentrism och rasism och kapitalism och kolonialism och  dikotomier och sånt. Alla gränser skall överkridas och alla hybrider som kan födas skall födas. Sen kan vi alla bli djurmänniskomaskiner som är allt och inget och som styr sig själva, som är fria på något vis. Helt fast delat, en helhet med delar som inte reduceras, eller dylikt. Det låter ju ganska fint. Kanske lite för fint?