Det brann i skogen idag men jag och hund orkade inte agera så vi tänkte att det nog inte var någon fara. En citronfjäril och en humla tittade förbi. Och ett barn som hunden drogs till som om det redan för länge sedan var helt bestämt och absolut bortom tvekan att de skulle hälsa, som om de kännt varandra i åratal och för minst sju månader sedan redan bestämt träff då och där och så, på vägen upp mot kyrkogården.

Jag förbereder mitt seminarium och lägenheten har blivit kliniskt ren på köpet. Mindre rena är de hem som jag på något sätt skall prata om. De glänser och luktar gott, men det är bara ett spel för gallerierna, och för teaterföreståndaren själv. Ingen vet om att det finns smuts under mattan och bakom byrån. Och det är väl på gott och ont, att de inte är rena. Renhet är ett tecken på sjukdom och någon diffus hemskhet. Så jag är väl sjuk och lite hemsökt nu, antagligen, för här finns inte så mycket som ett sandkorn kvar. Så det är väl för väl att jag har en hel sanddyn i drömvärlden.

Jag drömde att jag var ute och gick. Utomhus, utmed en stig, torrt landskap. Sakta sakta växte en känsla: den där känslan av nästan-igenkännande som man ibland drabbas av då man tittar på film och tvingas till att tänka:

Vänta nu lite, jag känner igen detta, har jag sett den innan, eller är det bara deja vu? Om jag har sett den innan, varför vet jag då inte vad som kommer hända härnäst?

När det är deja vu, så brukar känslan avta, försvinna bort, när man blir medveten och vaken, vaket betraktande av det man tror sig känna igen, vaket betraktande av sin egna igenkänningskänsla. Även i denna dröm avtog känslan ju längre jag kom på promenaden. Ändå väntade jag hela tiden på ett klimax, på ett bergets topp av absolut igenkännande. Och så kom det, till slut, det  absoluta igenkännandet - och detta i åsynen av en liten, liten sanddyn.

Jag tror den kallades något med måne eller sol.

Och.

Jag hade varit där innan.

Men inte vaken. Nej, mitt drömjag kom fram till att jag mindes denna sanddyn från en dröm.  En dröm om en dröm om en sanddyn, alltså. Jag vill tro att sanddynen inte är det viktiga här. Det är de många återkomsterna, kvasi-minnena, den nästintill absoluta obestämbarheten som är det viktiga. Fast sanddynen är ju fin den också, på sitt sätt.

  Salvador Dali, Mi esposa desnuda (1945)

En oväntat trevlig otursdag. Väcks av mina kära elektriker, som synes ha återvänt endast för att borra i mina väggar långt innan solen hunnit upp. Sätter på datorn och konstaterar att internet tydligen gått och lagt sig för att dö någonstans under en gran i en skog. Ger mig på att försöka sätta på mig linserna och tappar då givetvis en utav dem i det mindre rena vatten som samlas i mitt igentäppta badrumshandfat. Plockar upp den, sköljer av den, sätter på den. Kanske kan dagens suddighet spåras tillbaks till den lilla fadäsen.

        Hinner exakt precis med spårvagnen och lyssnar sedan på mysiga professor Bosse i ett par timmar. Ställer en fråga som nog hade kunnat gå hem, om jag bara hade orkat utveckla vad jag menade. Det orkade jag inte, så det generella intrycket blev nog mest: eh, va? konstigt.

        Hunden och jag blir sedan överraskade av regn mitt i mina och trädens sånglektioner. Vi flyr hem till mig, och så ligger nu det ganska stora Svartdjuret i min soffa och halvsover. Blir han tillräckligt uttråkad är det bara för honom att plocka upp någon av alla de kolonialism-böcker som ligger strödda lite varstans runtomkring honom. Det skulle nog vara nyttigt. Djuren är väl ändå trots allt de som blivit mest koloniserade av alla vi levande. Djurplågeri är den antropcentriska idealistens fascism, som någon sa eller skrev, någon gång.

Kris Lewis

Jag undrar varför jag hela tiden nu för tiden drömmer att jag tappar bort djur av olika slag. I verkligheten stannar de alltid hos mig, det är bara i drömmen de springer undan, ut i skogar, in i konstiga vrår, ut på stan, in i gömslen. Det skriker kontroll om det, antar jag. Men vilka är djuren? Vad är djuren? 

       I dagens vakenhet var hunddjuret mest behagligt lugnt i vårsolen. Och det var jag med. För jag lyckades igår eftermiddag komma igång och skriva. Det gick eftersom jag började baklänges, från slutet, för att undvika den ännu ofödda inledningen som skriker men vafan, ta och copy-paste:a istället,  du har redan skrivit det du skall skriva här, fast på en annan plats, orka skriva om det igen, it's a waste of ime. Det fungerade underligt bra.

Nu skall jag bara fortsätta att jobba mig bakåt, tills jag kommit till början.

Jag har tidigare märkt, och märker nu, ännu en gång, hur svårt det är att skriva (om) någonting som man redan skrivit, grundligt och med gott resultat, någon annan gång. Är det för att pappret, som förvisso aldrig är helt blankt, på något vis redan är nästan skrivet? Är det för att man inte riktigt någonsin kan låta bli att snegla på den där formen som ligger bredvid? Är det för att man hela tiden kämpar förgäves mot spår från den andra texten, spår som vill bestämma, styra? Är det för att man någonstans vet att målet inte är att skapa en kopia av den andra texten, samtidigt som man inte kan låta bli att vilja sträva efter att komma riktigt, riktigt nära? Komma riktigt nära, göra något som är riktigt likt - men samtidigt helt nytt?

Kanske var det såhär Bibelns författare fick idén till Evas skapelse: lite efter, lite svårare, lite mer hemsökt av den där vackert fulländade mannen som skapades en stund innan. Någonstans fick så Gud kalla fötter, copy-pasteade ett revben, och fick en misslyckad avkomma. Det första barnet är alltid det som känns mest speciellt.

Och när det blev dags för fler barn blev fulheten och grinigheten såklart än mer påtaglig. Segt.

Tydligen tappade jag tråden någonstans någongång i min brors trapphus igår, då jag hjälpte till att flytta möbler och kartonger uppför många trappor. Nu är jag absolut vilse och verkar (den stora skräcken: fruktos!) ha glömt bort hur man skriver. Vad var det jag skulle skriva, då? Hur var det jag skulle börja? Eller vänta nu - jag har redan börjat. Hur fortsätter man? Jag har bara plottrat ner en sida, och har redan glömt bort vart jag var på väg. Dessutom har min fot somnat.

       Det är fuktigt och ljummet ute. Som en nordisk regnskog. Jag lyssnar på Andreas Grega igen och minns Kareby, mitt Tivolirum där, min gunga. Kanske kommer jag ännu en gång nästlas in i nostalgi utan framtid, istället för att lyckas stega mig framåt. Det är fint, om man har tid att tänka tillbaks i tid. Men nu borde jag tänka mig mot horisonten. Jag borde hitta ett skepp som är på väg dit. Jag borde leta upp min biljett - vart var det jag gjorde av den? - så att jag kan komma någonstans. Kroppens trötthet verkar ha spridit sig till tanken. Det är bedrövligt hur beroende de är av varandra, tanken och kroppen.

Jag gungar på min rutiga gunga, någon gång för länge sedan, i Tivolirummet i Kareby. 

Det är något väldigt vackert, en vacker känsla, i att gå ner till Halalaffären på morgonen, för att köpa mjölk till kaffet. Halvtomhalvt kisande efter natten som hänger sig kvar stapplar jag in i den stora lagerlokalsaffären. I gångarna står pallar med varor, grönsaker och sånt som skall kylas. Saker är inte riktigt på sin plats ännu, saker händer, saker görs, saker förbereds och ställs i ordning. Rummet som snart skall vara affär fullt ut, redo och fullt av kunder, känns nu mer som ett vardagsrum, eller åtminstone som en vardagsrumsaffär. Det är bara jag och de anställda där, och det känns underligt intimt, som om jag vore en av dem. Jag vet vart sakerna finns och jag hämtar vad man skall ha, går sömndrucket till kassan och tänker mig att även han som sitter där tycker att det känns lite familjärt, här med hon som nyss vaknat och gått ner för att köpa mjölk till kaffet.