Prisa Herren. Ett mirakel har skett: Min tankeförmåga väcktes ur sin ogudaaktiga slummer av Ola Sigurdsson, via Princeton och indirekt i sällskap av Zizek, Ricoeur, Habermas, Marx, Nietzsche, Freud med flera.

         Skamset börjar den nu svansa ut ur sitt lilla gömställe och titta sig omkring. En helt ny värld. Eller snarare en gammal värld sedd med återuppståndet  engagemang. Kampen slutar inte där dock - tankeförmågan min kan ännu  tänkas återvända till sitt ide... ty än har hen inte hunnit långt utanför slummern, och jag måste lotsa hen vidare, långt bort och in i något främmande landskap, innan hen får kalla fötter och återvänder in i den gudsförgätna blaséboningen. Ut nu tanke och prova dina vingar, för i helvete.

Stirrar tomt på några knappt smältande istappar. Försöker hitta solfläckar att gå i, för det är så kallt överallt. Orkar inte dagdrömma. Dricker sju koppar kaffe och konstaterar att den enda effekten är överkonsumption av toalettpapper. Bjuds på hembakt bröd och glömmer bort vad Ulf Ekman heter. Lyssnar på hundens benknaprande. Är allmänt meningslös. Idag igen.

Jag skulle ju skärpa mig. Vad gick snett?

I vilket fall som helst kan jag konstatera att "programmet presenteras av" var bättre förr. Då hade de tid och vett att säga "programmet presenteras av" innan programmet och "programmet presenterades av" efter programmet. Nu säger de "programmet presenteras av" före och efter.

Skamligt.

Nu har jag fördrivit ytterligare en minut. Seger.

Tanken har blivit trög. Det är precis som om den koagulerat, som om den slumrar belåtet bakom låst dörr, som om den fått ett lass  kanelbullar och försjunkit i sockerdvala. Jag tänker mig att det finns en massa små djurlika figurer där inne mellan vävnaderna. De springer runt och tjattrar, knackar på dörrar och sjunger trollskt  fängslande melodier i kör. Träffas och äter paj och dansar i cirklar, i vågor, upp och ner, flygande, krypande, hojtande och viskande. 

        Nu verkar där ha kommit in något och skrämt dem, något har morrat och frustat, visat tänder och gula ögon som stirrar, så de små vågar inte komma ut. De sitter bakom låsta dörrar i små stugor och spikar plankor för fönstren. Efter skymningen tar sig några få ut, men dansen blir ingen riktig dans när de är ensamma. Deras ensamt beklagliga små toner rinner ut i ingenting och melodin blir ett ynkligt skvalpande. Klunk klunk klunk. Blopp blopp blopp. De tycker sig sen skymta gula ögon bakom alla buskar och rusar vettskrämda undan, kryper ner under täcket och huttrar sig till sömns.

Eller också har de bara  somnat, allesammans, gått i ett sent ide efter att ha ätit sig mätta på massa röda bär, eller kanelbullar. I vilket fall som helst så har tanken som annars ofta är lätt och dansant blivit trögt död.

Hunden morrar i sömnen. Nästan aldrig när han är vaken. Bara i sömnen. Jag tänker att det endast är då, i sömnen, som han får lov att vara djur, fullt ut. Kanske är det också  endast då, i sömnen, som människorna får lov att vara människor, fullt ut.

Jag försöker recensera Into Eternity. En Michael Madsen-dokumentär om det mäktigt märkliga som byggs i Onkalo, Finland. "Onkalo", redan där reser sig håren. Jag säger inte mer än så. Ni får titta och känna och döma själva.

Lite snöstorm. Hunden blåste nästan omkull och verkade le lite finurligt åt naturens gormande. Jag vaknade tidigt och gick och satte på vatten till kaffe. Men sen tänkte jag "äh, what the hell" och gick och somnade om. Ju mer blasé man är desto mer sover man. Jag undrar varför. Kanske är jag blasé eftersom jag är aktiv i den där andra världen. Trött och utmattad eftersom jag springer runt där så mycket, med konstiga djur som blir till människor och aprilskämt med saker som kastas över snödrivor i mars.

      Nä, egentligen är jag nog inte alls blasé, tänker jag. Egentligen är jag på den absoluta sprängningsgränsen, om jag hade tillåtit det. Egentligen finns där en bubblande, latent, väntande och vakande fascination och inspiration som pyr och pyr och pyr och väntar på rätt tillfälle. Blasé är att överleva. En överlevnadsinstinkt. Eller kanske snarare: en grund och förutsättning för att kunna producera med någon slags sprängkraft, med laddning, mer skärpa och eld och skarpt riktat tankevåld. För jag vet att det finns mycket som jag egentligen funderar kring, i bakgrunden, i skymundan från mig själv, bakom ögonlocken. Men jag är för trött för att spruta eld och plantera det perfekta fröet. För trött för att ägna mig åt dränerande inspiration.

         Jag vilar för att jag orkar inte nästla i alla trådar, skilja agnar från vete, lägga ut fiskenät på de bästa platserna, hitta de över fälten spridda  sötfrukterna. Nej, inte just nu. Det får vänta. Därför är jag blasé. Det är en metod. En ofrivilligt vald metod för att en dag, den rätta dagen, när skärpan finns där, kunna sitta ner och bättre se hur det står till med gyttret av påståenden och fall. Om jag skulle släppa fram allt  det där nu så hade jag blåst omkull på riktigt, inte bara nästan som hunden, utan på riktigt, riktigt på riktigt. Det räcker med vädergudarnas storm, tycker jag.

Eller nej. Allt det där tjafset är nog mest en bortförklaring. Jag skall skärpa mig.

Stadigt oflyt. Jag skar mer eller mindre av ringfingertoppen igår och det verkar inte vilja sluta blöda. Hunden får lukta på ett rött plåster och jag ser hungern glimta förbi i hans ögon. Vi plaskar nedslaget fram i snöblandat regn och ser en blomsterprydd gravkista lastas in i en vit skåpbil. Det känns inte särskilt heligt. Trots blommorna.

      Å andra sidan är det ju lite märkligt det där, med de heliga kropparna - de heliga kropparna som blir som mest heliga först efter att de slutat bäras upp av liv. Och så har sagan gått i tiotusentals år, om inte längre. Gravhögar och rösen och pyramider och kryptor och sarkofager. Den stackars människan tvingas se rakt in i en oerhörd gåtas oböjliga ögon då hon plötsligt en dag står där med en lämning, ett kärl som inte längre rör på sig,  ett före detta levande, ett kärl som inte kan användas och som inte längre använder. Vad skulle du göra om du fick en död kropp i din famn?

        Det är upp till dig och mig och oss och alla de andra levande att hitta ett hem och en boning åt denna nu märkligt kalla, stela tingest. Denna tingest som inte längre tycks förmå fixa saker på egen hand. Denna ofrivilligt lata  och improduktiva tingest. Denna improduktiva tingest som märkligt nog samtidigt är absolut helig i sin stillhet. Kanske är det också delvis av lathet som vi bygger stabilt beständiga kammare åt dessa oerhört inkomptenta kroppar. Kammare som håller, som lever upp till den döda kroppens sega länk till evigheten. Inför döden, det är kanske bara inför döden som vi människor verkligen förmår tänka långsiktigt.

Glassbilen spelar sin melodi och jag skall tamejfan ta och rycka upp mig.

Jag letar efter svenskarnas bastard. Jag hittar henom inte, jag hittar ingen konkret figur som kan vara hen, som kan vara vår tids bastard; vår tids syndabock och  skrämselmoment, vår tids jämförelsegestalt och gemenskaps-generator. Kanske letar jag efter något som inte finns, något som för länge sedan dött ut och redan börjat fossiliseras? "Bastard": känns inte det  helt enkelt jävligt 1910? Kanske är dagens bastard, vår bastard, inte alls som forna tiders bastard? Kanske letar jag på fel ställe, i fel rum eller hus?

         Dårens knyckliga och ryckiga rörelser och märkliga tal, hens surrealistiskt svindlande vyer från andra världar, från fjärran: en gång var dåren vår bastard, hen var den som vi tvingades tämja eller staffa eller utestänga. Dåren var taggen i vår rent släta hy, dåren var den som fick det att klia, dåren var den som fick oss att fly eller stänga ute, dåren var den som fick oss att rysa över detta som tycktes oss övervärldsligt, demoniskt.

      I en annan tid kom bastarden från Ryssland. Alla barnen visste att ryssen skulle komma och ta dem, att ryssen med blixtsnabbhet skulle se till att korrigera ogudaaktigt beteende, med våldsamt tal och smärtsamma slag. Nu sover den ryska björnen lugnt i sitt ide. Snarkar lätt i det vita rummet av utspeladhet. Lika utspelad är den märkligt mystiska sotaren, Hin Håle, Svarte Petter, smutsig rövare och kringströvare. Idag har sotaren rena kläder, papper på sitt arbete och en röst som alla andra. Han är vare sig Satans eller bödelns lakej. Han är blott en yrkesarbetare, som så många andra.

Muslimen, givetvis kan muslimen vara vår bastard. Men vart jag än vänder mig hör jag röster som försvarar och relativiserar och problematiserar, som släpper in och uppmuntrar andra att släppa in, som förvisar fördomar och syndabocks-smedjan till sjöbottnen. Ur dessa röster kan jag urskilja vissa som skriker lite högre, som skriker om syndabockssmidande som det grövsta av brott, om misstänksamhet som den värsta av hot, om fördomar och fördömande som en skymf mot demokratin och solidariteten och rättvisan och respekten och allt det där andra fina vi alltid talar om. Nej, muslimen är vi inte rädda för. Hen är ingen bastard, hen är ingen tagg i vår släta hy, hen är ingen som skall utestängas - hen är tvärtom välkommen in på te och vaggvisa.

        Men fria från rädsla är vi ändå inte. Vi är tvärtom mycket rädda. Vi skakar. Vi hackar tänder. Vi är på vår vakt. Ständigt på vår vakt. Gentemot vad? Gentemot vem? Vem och vad lotsar rysningarna uppför vår ryggrad? Vilken är vår rädsla? Vilken är vår ryss eller sotare eller dåre?

       Någon skakar till någonstans efter att ha sett en sotare eller en imam, efter att ha hört ett ryskt tal. Någons hjärta slår snabbt några dubbla slag. Någon blir rädd, livrädd, för en hundradels sekund, men rädslan övergår snart i en rädsla för att vara rädd. Ja, jag tror vi är rädda för rädslan, rädda för att vara rädda. Jag tror att det är där, i rädslan för rädslan, som vi finner vår tids bastard.

        Behovet av bastarden finns kvar även då vi är nedsänkta till halsen, nästan lite dränkta, i självkritikens, öppenhetsdygdens och fördomsfrihetens hav. Där, nästan kvävda under öppenhetens yta, riktar vi istället vår rädsla och vår misstänksamhet mot alla som kan bli rädda, mot alla potentiellla misstänksam-hetsbärare, mot alla möjliga fördomsförädlare. Vi är rädda för att vara rädda för främlingen, för dåren, för muslimen, för ryssen, för vad och vem än det må vara. Den fördomsfulle, den som är mer misstänksam mot andra än mot sig själv, är kanske vår tids bastard?

Fast det är klart. Nu har ju Sverigedemokraterna faktiskt lyckats kravla sig in i riksdagen. De ger min lilla hypotes många käftsmällar. Fy på dem.

Nu har min fot somnat och jag skall gå och köpa läsk. Må sotaren vara med er.

Drömslott är livsfarliga. De är roliga att bygga, fila och titta på, det är sant, men i övrigt är de helt livsfarliga. Inte eftersom de är något annat än verkliga, inte eftersom de är overkliga, utan eftersom de blir verkliga, eftersom de sätter igång verkliga vågor på vattnet, det verkliga vattnet, verklighetens vatten.

Kanske var det ett drömslott de byggde för en massa år sedan i Babylon.

Jag skall skärpa mig nu.