Våren är Simon and Garfunkel. I'd rather be a spider than a snail.

Hunden drabbades av flow i skogen. Luktfest mellan träd och små upphöjda saker i marken... manisk eufori som halvt om halvt sög musten ur honom. "Hund blev dåre av inspiration - kunde inte sluta lukta" kommer löpsedlarna säga i morgon. Nu skall jag sluta tramsa och börja producera. Jag kan inte ha mer än 60 år kvar att leva. Dags att gå ut i skogen och lukta euforiskt och dö som inspirerad dåre, ja, det är mitt löfte och min plan. Vi ses i bladen.

Nostalgi är nog den mest behagliga av känslor. Hjärtgripande på så många vis. Kanske bedräglig, om man är fanatisk modernist. Men är man inte det, så är nostalgi fantastiskt, en fantastisk känsla.

      Jag drabbades starkt av den där fina känslan nyss. Ja, drabbades, överraskades. Det är just det som är så fint, att det bara händer, att man bara följer med, följer med de vackra förhistoriska minnesdjuren som plötsligt rusar in. Det finns sorg i känslan, saknad: men det är vacker sorg och saknad.

       Idag var det en promenad med hunden i skymningen som lät mig drabbas av den där käslan. Vi såg en rosaröd solnedgång från en höjd i en skog. Luften var kall men luktade begynnande vår, fuktig jord. Gatorna låg tysta och stilla, för en gångs skull. Strödda lampor och lyktor på kyrkogården, rosalila himmel, hussiluetter.

         Jag hade glömt hur mycket skymningar påverkar mig.  Särskilt  mellanårstidernas skymningar. De är lite som blanka blad mellan kapitel, tänker jag. Blanka blad som öppnar upp, mot  förflutenheter, låter känslan av de finaste av stunder rusa in  igen. Kan man annat än hänföras när man ser de stora minnesdjuren springa fram, med uppspända fjädrar och putsad päls?

Vi hade kunnat fortsätta promenera i en evighet i den där mellanvärlden.

Jag skulle kunna spendera resten av mitt liv med att vandra runt och titta främlingar i ögonen. Det är omöjligt att tröttna. Egentligen raltade jag runt på stan idag för att köpa något, en sak av något slag. Men jag kunde inte. Jag tittade länge på de fina små sakerna, gröna och röda och glansiga och rundade, men slutade aldrig inse  att de sinar för lätt. Ögon är mycket bättre.

Hur börjar man skriva? Jag vet inte. Det är alltid lika svårt och lika mirakulöst när det händer, när man gör det, när man ser att man faktiskt börjat skriva. Och nu gjorde jag det visst, här finns text nu. Man börjar kanske alltid med en fråga. Allt börjar och började kanske med en fråga, eller flera frågor. Eller med ett kanske kanske?

       I vilket jävla fall som helst så vill jag nu, nu när jag faktiskt lyckats börja, komma till det jag tänker på. Det handlar om något som jag gör utan att förstå varför. Såhär är det: när något ångestfullt eller genant hänt mig och jag sedan tänker tillbaks på detta, på minnet av händelsen eller scenen, så kommer jag på mig själv med att säga, ofta högt för mig själv, "hej då älskling", eller "dra åt helvete älskling".

        Älsklingen är ångesten, eller minnet, eller ångesten inför minnet, antar jag.  Varför kallar jag det otäcka för älskling? Varför nämner jag inte det dåliga vid dess rätta namn - "din djävul" eller "ditt svin"? Vad handlar det om, egentligen? Älskar jag det oälskade? Jag förstår det inte, men jag kan inte låta bli denna märkliga lilla ritual, så någon del i mig verkar förstå, verkar se att denna fras fyller en funktion.

        En oälskad älskling. Hur kan jag älska och hata samma sak samtidigt? Minnet är väl kanske lite som ett barn som blivit kriminellt eller svikit, som inte längre fungerar efter förväntningar, men som ändå måste älskas, eftersom  oäktingen konstituerar mig på något sätt. Konstituerar mig genom att anfalla och gnaga i mig? Konstituerar mig genom att förstöra och plåga mig lite grann? Konstituerar mig genom att störa mig, genom att vara en ond son? En ond son, men ändock en son, en älskling.

        Jag tänker att jag med denna fras nog försöker ta fram ett vänligt men bestämt avsked, gentemot detta jag vill bli av med, gentemot detta jag vill kasta ut/upp, gentemot detta som verkar vara en del av mig, men en obehagligt taggig del som jag inte kan bära på utan att det kliar. Ett försök att förhandla med spår från ett då, utan krig, utan skällsord. Ett försök att vänlig men bestämt förklara att nu, min son, har du varit stygg, jag älskar dig, men du måste lämna mitt hus, jag kan inte ha dig här längre. Kom aldrig tillbaka.

Fast sonen kommer ju alltid tillbaka. Eller snarare, han går aldrig, jag lyckas aldrig riktigt knuffa honom över tröskeln, inte på ett absolut sätt. Hade jag kunnat det så hade jag varit mästare i minnesförlust, och i bedrägeri, i förnekelse.

Jag vet inte. Jag vet bara att där verkar finnas en icke-förhandlingsbar kärlek till det där onda i mig, det onda som är älskat, en älskling, men en älskling som måste dra åt helvete. Ett vänligt men bestämt "hej då", eller snarare ett ganska simpelt konstaterande: "nu måste du dra åt helvete, älskling".

Så, lite slumpskapad poesi från GUL, Göteborgs universitets studentplattform:

"Rubrik/tjänst: Vanliga frågor.

Instruktion/beskrivning: Har du en fråga? Du är förmodligen inte ensam.
Status: Just nu finns det inga vanliga frågor."

De vanliga frågornas tid är över.

Det ser ut som om något eller någon med långa klor skrapat i marken jämte min insnöade cykel. Kanske kommer monster eller drömvarelser och lånar den om nätterna, kanske cyklar de runt på stan och skrämmer sovande barn. Fast varje morgon när jag tittar ut står den förstås där igen.

      De lämnar nog tillbaks den igen, varje gryning.

      Och varför inte?

Vissa lagar och regler och bestämmelser verkar ju bli absoluta där, för de som är nästan vakna och nästan sovande, för de drömvakna. Jag tänker att det är så tack vare drömmarens blå ögon. De där ögonen som inte blinkar eller ryggar undan eller frågar. För de blåa ögonen är allt sant. Även om jorden svämmas över och katastrofen stundar måste tvättiden passas. Även om mamma ligger på sin absoluta dödsbädd måste svenskaprovet skrivas. Även om mormor ser ut som en varg så är hon mormor, och är hon inte det så är det ändå helt okej.

En gång drömde jag och övertygades om att min kudde var nedsmutsad. I vakenheten hade jag inte orkat mer än att slänga bort den någonstans, snabbt och sedan somna om. Men inte så när jag bar drömmarens blått  pigga ögon. I halvvakenheten plockade jag istället troget och ordentligt upp kudden och gick med den hela vägen till tvättkorgen. På morgonen undrade jag vart den hade tagit vägen och mindes då vagt smutsen och nattpromenaden till badrummet. Där låg den också, prydligt, i korgen. 

      Så varför skulle inte monstren eller drömvarelserna, eller vilka det nu är som bär de långa klorna, vara ordentliga och lämna tillbaks min cykel varje gryning? De måste inte, men de kan, och varför inte?  

Familjer skall vara helt hela eller helt sönder. De skall inte vara nästan sönder.

Vaknar och dricker kaffe och röker cigg hängandes utför köksfönstret. Jag tänker på monstruös kritik och känner att jag borde sätta pränkt på det där snart. Frågan har rusat förbi här några gånger, via de stora djuren till exempel, och det finns de facto fler djur med i bilden. Vargen är det djur som intar dramats största scen. Mannen jag tänker utifrån hette Sergei Pankieff. Rysk aristokrat med pengar och gods med får, och stora doser olycka. När folk dog kring S.P  kom inte sorgen till honom, han kunde inte sörja. Han drömde om vargar. Vita vargar med stora yviga svansar, sittandes i ett valnötsträd utanför sovrumsfönstret. Helt stilla, stirrande, stilla stirrande, tysta. S.P greps av övertygelsen att de skulle äta upp honom. De frusna och tysta och vita vargarna skulle äta upp honom. I denna stillhet, i frusenheten i vargarnas stjärnklara vinternatt, och i ätandet grundas dramat.

        När S.P får hjälp av självaste Freud, jag tror det var 1914-1919, har frusenheten och ätandet vuxit till sig, blivit slemmiga blomster med djupgående rötter, med reproduktions- och överlevnadsförmågor som kvickrot. Freud talar och S.P talar, och Freud fastslår gång på gång att "nu är det slut, nu har vi avlägsnat de bultande såren". Men de kom aldrig fram till det riktigt bultande. Det riktigt bultande fanns kvar i S.P till dagen då han dog.

         Torok och Abraham, två franska "post-psykoanalytiker", tar sig an fallet än en gång, efter S.Ps död. Deras resultat är lika kryptiska som S.P själv, och jag antar att det är något av deras poäng, att  S.P reduceras  och försvinner om man försöker förklara honom med ett vanligt språk. "The Wolf Man's Magic Word, a cryptonymy" kan ni ju ge er i kast med, om ni orkar. Jag har aldrig riktigt orkat. Men jag har orkat med Derridas förord till boken, "fors".

           Så. Vad kan tänkas ha varit S.Ps problem? Derrida och Torok och Abraham ser svaret i hans hantering, eller oförmåga att hantera, de döda. Systern Anna likväl som fästmön Therese: båda har de gått bort, och båda har de efter döden råkat ut för S.Ps oförmågor. Det tänks vara som så, att de döda, särskilt systern, blivit omöjliga att hantera, att sörja för, eftersom de är associerade med såväl den största lycka och det hemskaste av hemsketer. Så, S.P fastnar i det där äckliga lilla glappet, i en absolut ambivalens. Han kan vare sig glömma/släppa eller komma ihåg/behålla. Så, han gör båda delarna - genom kryptan.

       Kryptan. Detta är en konstruktion som S.P ofrivilligt bygger , tvingas bygga, i sitt själv. En konstruktion vars uppgift är att gömma och gömma gömmandet. Häri innestängs de döda, eller minnet av dem. Och de innestängs som andra, utan att hanteras eller manipuleras på något sätt. Konstruktionen är absolut stabil, en absolut fast arkitektur, byggd av motsägelsefullheten i det som förlorats, i kärleken och i hatet till det som förlorats, i viljan att glömma och viljan att minnas och behålla det som förlorats. Kryptan löser ingenting., den förmår varken lösa, avsluta eller öppna för ett fortskridande, ett överskridande, eller någon rörelse bortom what so ever. Den är en kompromiss i ett evigt krig mellan oförenliga viljor och drifter, ett desperat tillfälligt svar på ett oerhört problem. Skapad som en kompromiss i en svår situation blir denna märkligt hårda konstruktion snart ett problem i sig. Ty den sätter igen saker och ting, saker och ting som hindrar saker och ting. Varje gång S.P.  försöker komma vidare, då han försöker hantera sorgen, stöter han på en ravin, en ravin som samtidigt är en hög bastant mur. Kryptan ligger  där, mellan S.P och den andre. Den hindrar åtkomst samtidigt som den ser till att det som hålls  undan, de döda, finns kvar; nästan inom räckhåll. Så, det enda som återstår  för S.P är att pendla. Trycket byggs upp och kryptan växer sig starkare. Att riva och slita i dess väggar är att göra  konstruktionen starkare, mer komplicerad... som om den vore en ärrbildning som blir fulare och fulare, djupare och djupare, bredare och bredare, högre och högre för varje gång man försöker karva bort den. 

          Ett avslut är omöjligt, ett fortskridande är omöjligt, en syntes är omöjlig. Det enda som är möjligt är dette pendlande, denna osäkerhet. Upphakande och fastklängande.  I kontrast till denna kryptiska inkorporering S.P ägnar sig åt finner vi en mer hälsosam, naturlig sorg: "introjection". I den senare hanteras den döde. Den sörjande ser henom på gott och på ont, sväljer det goda och kastar upp det onda, och förmår gå vidare. Vargmannen däremot har tappat denna förmåga till sörjande. Han sväljer allt och håller det hemligt i sig själv, pendlar och kommer ingenstans, fastnad i kryptans ingenmansland.

       Som en avstickare kan nämnas Oeidupus, som Derrida diskuterar i "Of Hospitality", och som väljer att begravas som främling i en krypta i ett främmande land på en hemlig plats. På grund av denna hemliga begravning och denna hemliga gravplats kan dottern inte sörja fadern. Det enda som återstår för henne att sörja för är förlusten av sörjandet. Något liknande gäller för Vargmannen. Han fastnar i ett sörjande av sörjandet: ty vad han framför allt har förlorat är inte sin syster, utan denna förmåga att hantera de döda, att sörja. I en kuslig likhet med vargarna i S.Ps dröm äter S.P.  de döda, håller dem hemliga i magen, och blir frusen, paralyserad, låst. Låst i denna omöjlighet att sörja. Som kidnappare och fängslare av de döda andra blir han till sist själv fånge.

       Det han inte kan få, det som inte kommer naturligt, måste Vargmannen simulera. Han måste stjäla de naturligheter som inte kommer, som inte anländer av sig själva, som inte drabbar oväntat och befriande överväldigande. Kryptisk inkorporering är just detta: ett försök att härma "naturligt" sörjande, ett sörjande med något slags avslut. Här, någonstans, kommer reflexiviteten in i bilden. Reflexivitet och en otäck insikt kring "kanskets'" natur, möjlighetens och omöjlighetens natur. Paranoia. Förlusterna har varit otaliga. Människor och förmågor har förlorats. Och det som går för en förmåga går för andra förmågor - S.P inser att alla så kallade naturliga, eller självklara, processer som han älskar och behöver inte är självklara. X kan komma, men X kan komma endast eftersom X även kan utebli. Ett "kanske" är helt kort ett "kanske" endast efter som "+inte" kan läggas till efteråt. Här sker en märklig, farlig, konvertering. Kansket som även är en stor möjlighet - en garant för att saker händer, för att nya saker kommer in på scen, en garant för överraskningar, alla våra livsnödvändiga överraskningar - blir en negativitet. Varje gång S.P ställs inför ett "kanske" manas han i skräck för förlust  och via en otäck kryptisk mekanism till att lägga till "inte" - "kanske inte", och det som kunde ha kommit uteblir. Det trängs in i en gränd mellen "kanske" och "inte".

       Upprepandet och det ständiga ifrågasättandet av alla "möjligheter", sker automatiskt, ofrivilligt. Tilläggandet av "+inte" efter varje "kanske" växer sig fristående, det blir en fristående, självförsörjande mekanik som S.P inte rår på, som S.P inte kan hindra, som S.P inte kan undgå att drabbas av.  Drabbas gör han: men endast av oförmågan att drabbas, och detta om och om igen.

        Det kan tänkas och sägas att då den första förmågan att "ta emot" förlorades så ristades ett ärr, eller en skåra, in i S.P Det var där, i förlusten av de älskade och i förlusten av förmågan att sörja, och i insikten att allt som kan komma även kan utebli, som den första katastrofen ägde rum. Var gång en möjlighet att drabbas av någon eller något kommer nära så faller S.P in i  ärret från denna "första" katastrof. Han önskar och längtar och vill att gästerna skall komma, på eget bevåg, men han vet samtidigt att det finns en risk att de uteblir. Rädslan växer till panik, S.P blir allt mer övertygad om att de inte kommer komma, och tar till kriminella metoder: han kidnappar besökarna just som de börjar synas i horisonten. Rädslan tar alltså insikten kring "kansket" i hand och det hela mynnar ut i en slags självuppfyllande profetia  - det som hade kunnat anlända anläder inte, eftersom det kan utebli, och eftersom S.P så väl vet detta.

       Som sagt: S.P drabbas av att inte kunna drabbas; att inte drabbas blir den nya lagen, den nya naturligheten, den nya självklarheten. Allt har vänts upp och ned: men inte för att föda fram nya konstellationer, utan för att gjuta denna upp-och-ned-vända värld i betong, odestruerbar, oformbar.

       Så, vad i helvete har detta med kritik att göra, undrar ni? Jo, till tanken om kritik hör ju bland annat detta, att ifrågasätta det förgivettagna. Och detta är  i grund och botten just vad S.P gör, eller råkar göra, gång på gång. Saker som borde komma naturligt uteblir, på grund av detta ifrågasättande, på grund av den maniska, ofrivilliga driften att hela tiden lägga "+inte" efter "kanske". Kritiken blir monstruös. Istället för att frigöra, vilket reflektivitet och kritik annars tänks göra, så blir ifrågasättandet och reflexiviteten fängslande.  Det är tal om ett meta-tänkande som inte lyfter till något bortom, som inte transcenderar, utan istället låser den tänkande i sig själv.

       Här föds en dåre. En dåre som visar att i meta-tänkandet, i ifrågasättandet och i självreflexiviteten som befriande och förlösande, i kritiken som bildande och perspektiverande, finns det även en avigsida. Det kritiska meta-tänkandet kan bli ett fängelse lika väl som det kan bli en frigörelse. Vargmannen visar detta. Han är ett speciellt fall. Kanske ett undantag, men jag tänker ändå att det borde uppmärksammas, att detta kan hända, att det i kritiken finns potential till katastrofer.

        Relationen till annanheter kan något sägas om också. En hälsosam kritik grundas, tänker jag, i en särskild gästvänlighet gentemot annanheter. Det är tal om en rörelse där alteriteter tillåts komma in för att utmana, tillåts komma in för att ifrågasätta familjefadern, tillåts komma in i hjärtat och röra om, motverka våld och stagnation i dogmatismer. S.Ps hantering av annanheter, de döda, är av ett annat slag. Som vi har sett tar han in de andra, som andra, men endast för att sedan låsa dörren bakom dem, och gömma huset där de hålls fågna. Kanske kan det sägas att han ägnar sig åt en ogästvänlig gästvänlighet. Han är så rädd att de andra skall lämna honom att han kidnappar dem innan de hunnit knacka på dörren. Han bedrar och lurar in dem och sätter sedan hänglås på dörren. En simulerad gästvänlighet, ett spel för gallerierna.

       Och även om de andra faktiskt tas in, så tillåts de i vilket fall som helst inte  att ha effekter. De tillåts inte ställa de fruktsamma frågor som främlingar i egenskap av utomstående annars är relativt ensamma om att kunna ställa. De tillåts inte tala. Eller snarare: de talar bakom låsta dörrar, där ingen hör, där endast ett rassel eller brus når ut till det öppna torget.

        Denna låtsas-gästvänlighet (kryptisk inkorporering byggs som sagt på ett imiterande av "naturligt" sörjande, eller naturlig, fruktsam gästvänlighet) blir således inte dogmatismutmanande, utan snarare  en egen dogmatism, en låsning och paralysering. Vita vargar, stilla och stirrande i frusen vinternatt. Rörelser uteblir, alla rörelser. S.P.  mår inte dåligt eftersom han är hemsökt, eftersom det spökar i hans hus. Nej. Tvärtom: han mår dåligt eftersom det inte spökar, eftersom inget tillåts komma tillbaka, eftersom de andras röster aldrig lyckas tränga igenom kryptans väggar, eftersom han lider av en låsande kronofobi.

        S.P tillåts inte tala med de döda, må så vara. Må så vara att han inte förmår vara gästvänlig, att han inte förmår låta främlingarna utmana. Må så vara att han fastnar i en monstruös kritik som inte befriar utan istället fängslar. Må så vara att hans skräck för förgänglighet är absolut och absolut fängslande då den umgås med kryptans ambivalens och klyvdhet. Må så vara att han är absolut paranoid och manisk i sitt ifrågasättande. Må så vara att hans kritik går över styr.

      Må allt detta vara sant. Men i just detta ligger en potentiell fruktsamhet.Ty i hans misslyckanden, i hans olycka, blir han själv en främling. En främling för oss. Dåraktig, ja, det borde han kunna kallas. Och som alla dårar och främlingar, alla andra, kan denna dåre som utgörs av Vargmannen ge oss något. Han kan komma in i vårt hem och skaka om - han kan skaka om i vår idé om kritik. Han kan visa på kritikens avigsida, på den risk till katastrof som kritiken bär med sig. Han kan peka på vikten av balans, mellan vad som kan kallas för kritik och vad som går under namnet inspiration, eller fascination, eller naivitet. S.P förlorade förmågan att vara naiv, och sagan slutade allt annat än lyckligt.

Ingen kommer orka läsa allt detta och nu måste jag till hunden.