Jag vaknade av musik och tänkte under några sekundes dimmigt mellantillstånd där vana är fantasi att "jaha, nu är mamma uppe och dricker kaffe i köket, dags att gå upp". Så var det inte. Jag är inte där hon är nu. Runt omkring mig har jag nu främlingar, och de bor för sig, bakom väggar. Men även främlingarna spelar musik, ibland. Och då går jag upp.

        Jag borde ringa mamma. Även om hon var här i morse. Även om hon var här och tvingades skynda iväg när jag vaknade. Jag hann inte fråga hur hon mådde.

Jag reste mig upp i skärbrädan igår när jag dammsög, slog i huvudet hårt och märkte hur där växte upp en bula. Jag kände på den, lite senare, och blev rörd, rörd över tanken och insikten att  "min skalle är hård, jag är skyddad - ordentligt skyddad. Kroppen skyddar mig."

        När man som mest behöver den rycker den in, och den vet precis vad som behöver göras, vilka åtgärder som bör vidtas. Man kan behandla den illa,  utan tacksamhet, och den kan ta skada; men den kommer ändå alltid göra allt för att reducera lidandet och ärren. Rörande. Kanske är det märkligt att känna tacksamhet inför något som nog egentligen är självklart, tacksamhet inför en service som ingår i levandet, i det vi är och gör. Men den är ju faktiskt en hjälte.

Koppen är en hjälte.

Ett os från nattens drömmar hänger kvar. Doft av olycklig kärlek, svältande indianer, blindhet, mörk skog, parasiter, skändning. Och andra lukter vars källa jag inte minns. Märklig och olustig blandning av lukter. Snart tar nog lukten av vakenhet över, hoppas vi... för de blandade dömmarnas dofter börjar lukta  väl surt, härsket. Man skall inte låta dem ligga framme i vaken rumstemperatur, de blir förstörda då.

Nu skall jag ut och jaga.

Det blåser storm och träden vajar våldsamt utanför fönstret och jag känner, att jag tycker mycket om det. Jag går bort till Kviberg marknad och lyckas misslyckas att lyfta med vinden och flyga bort någonstans. På vägen ser jag löpsedlar om den där svenska skådespelerskan som nyss dött, "Sjukdomen som tog Lenas liv".

Hon var säkert en mycket fin människa. Lena.

Men jag kan inte låta bli att undra hur groteskt fula alla i detta nu frihetskämpande egyptier måste vara för att helt utelämnas från rampljuset. Väldigt fula måste de vara, om nu Lena, helt ensam, tar upp all plats. Fina Lena. Fina Lena som aldrig behöver stiga åt sidan och lämna plats åt glada men fula djur som dyrkar en märklig och blodtörstande gud. Fina Lena som aldrig behöver tystas bara för att de fula djuren jublar över frihetsskeppet som nu, äntligen, börjar synas i horisonten. Fina Lena som egentligen är oskyldigt död men ändå viktigare än de fula dansande djuren.

Gryende folkfest på torget nu, sägs det. Jag hör de fulas dansande steg och tänker att fängelset rivs lätt av den som är obönhörlig och har bestämhet i blick och näve. Svårare får hen  då det sen måste byggas nytt, nya hus och hem och tryggheter av det märkligt motstridiga stoff som blir över...  hem av papper och eld, kärlek och hat, soluppgång och solnedgång.

Dagens låt är därför The cinematic orchestras "To build a home".

Domedagsväder ute. Solsken i korta stunder och stråk, hagel och skyfall några meter och sekunder därifrån, några meter och sekunder från ljuset.

         Allt verkar blandas och vändas upp och ner, sol och kyla, ljus och mörker, och jag tänker att det inte finns någon bättre dag än denna för revolution. Vända upp och ned på allt, låta de första bli de sista,  låta allt hända - så måste en revolution vara om den inte skall bli något annat,  om den inte skall bli en kvasirevolition, en dogmatism och fortsättning  utklädd till  förändring.

        Jag önskar att ingen förleds av fina ord och klappar på huvudet, jag önskar att alla ser att omstörtning är det enda alternativet, jag önskar att president Mubarak  och själsliga dubbelgångare till honom hejdas innan de åter igen smyger sig upp på tronen. Jag hoppas att alla ser att  ingen diktator  frivilligt och empatiskt och skamset lämnar tronen då hen ser fredliga demonstrationer,  läser upprörda debatter i tidningar. Jag hoppas att alla ser att diktaturer inte upplöses av uppdämd ilska, vaga kompromisser,  och löjligt små förbättringar.

       Jag tittat ut genom fönstret och ser två beslöjade kvinnor korsa gatan i domedagsvädret, på väg mot moskén. Jag undrar om de tänker på revolutionen.

        I gårdagens SVT Debatt stod frågan om en stundande islamism i fokus. Göran Greider fastslog knivskarpt att många tycks vara mer rädda för islamism är vad de älskar demokrati. De mest vänstervridna hade hopp och empati i ögonen. Med metallisk själv-/västkritik undrade de varför ingen av "våra"  konungar och talesmän krävt Mubaraks avgång. Lugnande ord och klappar på huvudet är det enda som kommer ur deras munnar och händer och ögon och kroppar. "Vi kräver lugn, vi kräver fred, vi kräver att ordningen återupprättas, vi kräver att inga fler liv offras, vi kräver att våldsamheterna slutar". Varför? Varför inte våld, när detta våld så tydligt kommer från folkets hjärtan, när detta våld så tydligt behövs, när detta våld så tydligt utsetts, av folket, till den enda rätta lösningen?

          Våld. Varför inte använda våld? Denna rena teknik,  denna ärliga teknik, fri från knutar, fri från band till västerlandet, fri från kompromisser, fri från fällor och mjäkighet. En universell, rå, och smått arkaisk teknik, oförädlad, brukad och brukbar av alla, av alla människor. Varför inte använda våld?

Jag sitter i min trygga vrå i Sverige och tänker detta. Kanske lider jag, som en iranier sa till en akademiker i Debatt, av någon slags postkolonial smärta. Kanske vet jag inte egentligen alls varför jag tänker och skriver såhär. Kanske är även jag, utan att se det, med i något märkligt spel.

Jag zappar över till Öppna Kanalen. Där talar Chomsky om västerlandets krav på "ordning", om västerlandets förklädda men oerhörda rädsla för att en förändring faktiskt kan komma, om västerlandets bevarande av självbild och makt genom bevarande av andras underlägsenhet, genom bevarande av de andra som andra.

       Bittert säker var han, på att samma sak kommer hända nu, igen, på att en nygammal ordning av diktatur, ekonomiskt och politiskt uppstöttad av västerlandet, kommer ta över, installera sig, och med sega gaddar bita sig fast  i ett från folket avskärmat palats,  fram till den dag då detta folk ännu en gång tröttnar.

Kanske blir det så. Kanske inte. Kanske blir de första verkligen de sista. Kanske blir förändringen verklig. Kanske kommer något nytt upp ur folkets blod.  Vem vet. Hade vi med säkerhet kunnat veta spelets utgång på förhand, då hade världen varit en väldigt våldsam plats. En död plats. En förfrusen plats med murar utan öppningar. Sådan är världen lyckligtvis inte beskaffad, åtminstone inte ännu.

      Absolut säkert är det dock att just nu skrivs det historia.

Jag sov och sömnen var tung som bly: absolut tjock, inkapslande. En känsla av att vara någon helt annanstans, en känsla av att vid uppvaknandet komma till en helt ny värld, stigen ur en natt som man inte vet någonting om, en natt som man legat i under många timmar, men som man ändå inte vet någonting om.  Nätterna vi kallar drömlösa är givetvis egentligen fulla, sprudlande, absolut livaktiga, tätbefolkade: där händer allt som kan och inte kan hända.

        Ett gränslöst händelsespektrum.

Ett händelsespektrum med händelser som händer, och som inte blir ointräffade, ogjorda, ohända, bara för att vi inte minns.  Även om vi inte minns vart så vet vi att vi har varit på utflykt, att vi rest. Även om vi inte minns vem så vet vi att vi träffat någon, en okänd man eller kvinna som i drömmen kan ha varit en gammal bekant. Även om vi inte minns varför så vet vi att vi bråkat eller älskat eller blivit sams, att vi sett saker som inte kan ses, att vi hört saker som inte kan höras men som ändå låter. Även om vi inte minns hur så vet vi att vi förstått saker som inte kan förstås, att vi fört och hört omöjliga resonemang, att vi överlevt fall som inte kan överlevas.

        Vi minns inte men vi vet, vi vet att vi varit på den där okända marken och att saker hänt. Ändå blir vi inte rädda. Ända tar vi det med ro. Vi tar det med ro att flera timmar i våra liv är blockerade, glömda, kastade, omöjliga att restaurera eller rekonstruera. Vi vet att vi lider av absolut amnesi, att vi varit på okänd mark i en annan värld och återvänt men inte minns något , att vi inte minns något överhuvudtaget från  timmarna innan klivet över vakenhetströskeln. Ändå blir vi inte rädda. Vi blir inte rädda. Jag förstår inte varför vi inte blir rädda.

Sover för lite, drömmer att jag sover, vaknar till grå värld. Regn och trasiga tygskor. Allt är smutsigt och halt, lite djävulusiskt sådär, som en orm, fast utan mystik och gåtfullhet och övervärldslighet.

Jag missar nästan spårvagnen och leker av misstag traditionalist, eller åtminstone vulgärromantiker, under gruppdiskussionen.

Hunden är till en början lycklig över att snön nu är mjuk och mild igen. Men fram emot promenadslutet har han förvandlats till en blöt blasékatt som  tappat allt hopp och är på väg att falla in i en vansinnigs dåraktiga skratt över lidandets absurditet. Han vill gå i alla vattenpölar han ser. Ju smutsigare desto bättre. För det spelar ändå ingen roll. Jag drabbas av samma känsla.

         Vi går långsamt och jag skrattar åt någonting jag inte kan sätta fingret på.  Kanske bubblar skrattet upp ur en känsla av frihet i det oundflyeliga lidandet, om man nu kan kalla något så futtigt som blöta fötter på hala gator för lidande.

Lidande. Jag funderar på om Satan var vår första kritiker. Anklagaren, ni vet. Egentligen var det väl ett systemtest, eller en ontoteologidekonstruktion (?), som skapelsen utsattes för genom och i Jobs lidande. Kanske brast även Job ut i skratt till sist. Kanske fann även Job en märklig frihet i lidandet. Kanske såg även Job absurditeten i alla de döda djuren och fruarna och barnen, kanske var det hans dåraktiga skrattande som fick honom att utstå.

          Kanske var han bara en naivt godtrogen dogmatiker och romantiker då han inte hörde  systemets ljudliga knakade.